Av oklar anledning

trillade jag in på en massa halvkändisbloggar nu för en stund sen. Tjejer i min ålder som går på pressvisningar och champagnebruncher. Varannanveckasliv och ”plötsligt kommer man hem med nåt vackert”.

Jag har lämnat av mina barn hos mormor och morfar som körde i förväg med dem till fjällen. Kom hem från min barndomsförort, där vi sovit över, tidigt i går morse. Passerade en biltvätt på vägen, och eftersom det inte var kö passade jag på. 195 kronor, mitt livs första ”egna” biltvätt. Den var helt nödvändig, vill jag poängtera. Jag har haft min bil ett drygt år och möjligen att jag spolat av den nån gång på nåns uppfart (det är ju inte ens tillåtet), men inte mer än så. Köpte en liter mjölk också, apropå att komma hem med nåt vackert.

Sen kom jag hem redan före klockan 10, la mig i sängen en stund med kaffe och DN. Njöt, antar jag, av tystnaden. Eller så gjorde jag inte det alls, utan satte på radion. Somnade, sov en dryg timme. Vaknade och rörde ihop rester till lunch. Tittade ut genom fönstret, såg att baklyktorna på min bil lyste. Vad konstigt! Gick ner och kollade. Jaha, nyckeln satt kvar i tändningen. Då är man trött, när man går ifrån både bil och nyckel.

Ringde kompisen i Göteborg, hon som bjudit oss till Spanien i sommar. Hon var lika trött hon, hennes man är sjöman så hon lever en variant på varannanveckasliv som innebär att hennes man är borta varannan vecka, hela veckan. Hon hade gråtit en stund framför datorn, berättade hon. (Själv hade jag gråtit ca halva lördagen, över hur jobbigt allting är. Det blir så när jag vet att egentiden finns runt hörnet.)

När vi pratat klart – insåg förresten hur mycket jag saknar att prata i telefon, det blir ju väldigt sällan numer – fick jag en liten energirush, totalstädade badrummet och plockade undan varenda klädesplagg som låg framme och skräpade runtom i huset. Sen åkte jag hem till kompisen med lilla danska bebisen, han som inte är nån bebis längre. Drygt 2,5 år är han och har precis börjat på förskola. Han fick ta över mina barns gamla småbarnsmöbler, bord och stol och piano, hur fint som helst. Vi satt en stund på hallgolvet och pratade, hon i mysbyxor, jag i städpyjamas. När jag gick hem kom vi på att jag ju hade kunnat äta mackor i deras kök i stället för att åka hem och bre dem i min ensamhet, men då var det läggdags för lillkillen och snart även för mig, så jag körde hem genom slasket.

När jag kom hem duschade jag, och sen genomgick köket samma procedur som badrummet. Lyssnade på ljudbok under tiden, det är inte riktigt min grej men det är ju gratis (om man lånar sin killes inloggning) och jag ville gärna läsa just den här ganska nya boken. Sen ringde min kille från bastun i sin fjällstuga, och sen messade barnen godnatt och jag älskar dig mamma, och sen åt jag mackor och spenatsmoothie framför omstartat På spåret, och så la jag mig och somnade som en stock.

Vaknade halv åtta – min telefon hade, trots fulladdad, stängt av sig mitt i natten så inget larm hade plingat. Så i stället för att komma tidigt till jobbet enligt plan, kom jag alldeles för sent. Och idag är inget bråttom på jobbet och då är jag så långsam att det är pinsamt. Om en stund ska jag åka tvärsöver stan och handla mat och mjölk och sköljmedel till min mormor eftersom båda hennes (pensionerade) barn är i fjällen, och så ska jag köpa skidstrumpor till mig själv. Innan jag var i Åre härom veckan hade jag aldrig nånsin hört talas om konceptet skidstrumpor. Nu inser jag att bristen på den kunskapen kan ha spelat in i hur jävla ont i smalbenen jag alltid fått i slalompjäxor. I går messade förresten kompisen med Årelägenheten och bjöd in till repris om ett år.

Ute är det slaskvinter men i fönstret står en binge kvistar som jag bröt från en fälld buske i morse, det kan vara en syren. Det blir vår i år också. Och säkert blir det champagnebrunch också vid tillfälle – i värsta fall får jag väl fixa det själv. Men så mycket glamour är det fan inte.

Så mycket vintersol!

Han och jag och varsin enorm Friday’s-burgare. Solen som vräker in genom fönstren, föraningen om vår. Iste i mitt jätteglas. Nu är allt som det ska igen.

(Samt den ganska sköna insikten att jag inte MÅSTE späka mig. När jag ändå sitter där och allt ingår i priset kan jag lika gärna ta det göttaste. Min vikt är uppenbarligen inte statisk – den kan dessutom inte bara gå upp, den kan faktiskt gå ner igen också.)

TJOLAHOPP

Det är tydligen inte det lilla felet på min värmepanna, utan det stora. ”11-13 000 kronor!” säger tjejen på kontoret glatt i telefonen. Eller nej, hon låter inte alls särskilt glad, snarare lite beklagande. Och det är okej, det hade kunnat vara värre, så klart. Jag har de här pengarna undanstoppade för just såna här grejer, pga vuxen. Men ändå. Vill inte. Orättvist.

Förklimakterium…

…skriver ni ju om, flera av er.

FYI: Min mamma hade sin sista mens när hon var 55. Det är över tio år tills jag fyller 55. Jag är nog helt enkelt inte riktigt där ännu. ”Binda vätska”, jag kan inte relatera till det alls. Mina kilon är fett (och lite muskler).

Jag såg Vetenskapens värld härom veckan förresten, om bröstcancer. Min farmor hade det när hon var…runt 60, kanske. Mammas sida verkar däremot vara förskonad från det. Men det är ju helt klart nåt man tänker på en del när man råkat bli bystdrottning, och aldrig varit gravid och därmed inte ammat. Är det inte det ena, så är det det andra. Som med allt i livet.

I går var det förresten födelsedagsmiddag hos min mamma. Efter maten fick vi ost och kex. Sen fick vi minisemlor. Alltså verkligen mini – något mindre än golfbollar. Men:

Jag: ”Det är fler semlor än personer runt bordet. Eller?”

Mamma: ”Ja, man får två var.”

Sen fick vi ambrosiakaka till kaffet. Min mamma är tydligen en feeder! Men för att man inte ska få bröstcancer ska hela bröstvävnaden omvandlas från körtlar till fett till att man fyllt 70 (fortfarande enligt Vetenskapens värld, dock väldigt fri tolkning), så det kanske är bra.

Och apropå förklimakterium säger min snubbe att han tycker att det är fint med grått hår. (Det kan iofs bero på att han är helt gråhårig själv.) Så nu får den vara som den är, min allra första vitgrå slinga. Jag har till och med gjort hästsvans i dag, för att verkligen få fram den. Jag ska omfamna min medelålder så mycket det bara går.

Jomen faktiskt

Det går neråt på vågen. I går kväll var jag ute och sprang, i dag gick jag på core på lunchen. Jag väger mig vid lite olika tidpunkter på dagen, och i olika mycket kläder, eftersom jag inte har nån våg hemma, så det är svårt att jämföra. I dag blev det i alla fall efter träningen, före lunchen. Och ungefär 2,5 kg har jag tappat sen jag drog i bromsen för en dryg månad sen. Det får ju anses vara väl godkänt, när man faktiskt inte bantat alls utan bara tänkt till lite extra och skippat småätandet.

I omklädningsrummet i dag småpratade jag med en kollega. Jag berättade om min (korta) löptur i går, att jag var glad över den och så gärna vill se mig som nån som springer. ”Ja, JAG ser dig i alla fall som nån som springer!” sa hon. ”I skogen, och hoppar över stockar och sånt.”

Detta gjorde mig helt oproportionerligt glad, faktiskt. Jag ser mig i spegeln i gymmet, där jag står med pilatesbollen i högsta hugg – mina starka ben, mina faktiskt (sen småbarnsårens kånkande) ganska tonade armar. Den är fin, min tantkropp. Stora tits som jag ju begåvats med, förvillar blicken, tror jag. Man tänker inte så mycket på extrafiléerna på ryggen, helt enkelt. Jag ser stark och frisk ut. Och bystig, trots att jag har en sport-bh som klämmer ihop nåt så vansinnigt.

”Du ska ha cleavage, det är så jävla snyggt!” säger min kille. Och det kan jag ju ha ibland (men helst inte nu, när en del av extravikten som vanligt satt sig på brösten och gör att alla bh:ar sitter halvkass). Men mest av allt vill jag tillbaka till den där starka, lite seniga kroppen som gör att jag ser ut som en åldrad balettdansös (dock helt i avsaknad av taktkänsla, vighet och balans). Det får bli min målbild inför sommaren. Tills dess kommer håret att ha växt ut så att jag kan ha knut, också.