Självinsikt

Sonen: ”Min kompis Mohammed måste börja i engelska skolan i sexan.”

Jag: ”Varför det? Säger skolan det eller säger hans föräldrar det?”

”Föräldrarna, tror jag.”

”Aha. Ja, då är det ju för att de vill det. Skulle du vilja börja i engelska skolan, jag har hört att den är jättebra?”

”Nej! Fatta vad mycket hemringning jag skulle få! Alla säger att det är jättesträngt där, det skulle inte passa mig mamma.”

Nej, det skulle nog inte passa honom (men bara en enda hemringning under hela hösten – snöbollsrelaterad. Det kan jag ta.). Men jag läser på klassbloggen att skolledningen vill dra igång ett projekt kring ”mobilfri skola”, bland annat för att i princip alla kränkningar skolbarnen emellan börjar på telefon. De filmar varandra och hotar att lägga ut. Dessutom rör de sig inte tillräckligt eftersom de vuxit fast i sina skärmar. Barn och vuxna, även föräldrar, ska diskutera den här frågan och så ska policyn göras om. Eller kanske skapas, vad vet jag. DET passar mig. Och mina barn, trots att de inte fattar det själva. Vi behöver ett väldigt mycket mobilfriare hem också. Snarast.

(Dock att vi spelar ganska mycket kort hemma. Och pratar. Och skottar snö. Och utflyktar. Men ändå.)

Annonser

Skaver

Det är så väldigt mycket som skaver just nu, jag vet inte i vilken ände jag ska börja och får inte till orden. Eller snarare, jag börjar i en massa ändar men kommer ingenvart. I väntan på uppklarning därför en viktig fråga:

Ska jag klippa lugg?

Ungefär vart tionde år får jag för mig att det vore en bra idé. Ser framför mig Brenda i Beverly Hills, fortfarande. (Googlar Shannen Doherty. Helt skalliga cellgiftbilder! Hade ingen aning om detta, men det verkar ha gått bra för där finns även bilder på en snygg, kort frisyr.)

Okej, vart tionde år som sagt var. Och så är det fint i fem minuter, sen krusar sig luggen, ser tunn och konstig ut, delar sig på mitten etc. Och så får den växa ut så fort det bara går, och jag lovar mig själv att aldrig mer. Sen går tiden, och glömskans skimmer lägger sig över det misslyckade projektet.

Som nu, alltså. Håret är rätt så långt, pannan är rätt så rynkig. Ganska tjockt är det ju också, håret. Det blir tungt, och det ”drar ut” lockarna mitt på hjässan, så att det tvärtom blir ganska tunt/platt där mitt uppepå. Det är lite tråkigt. Det är inte en frisyr.

Jag har köpt nya, moderna, nästan runda glasögon. Kanske dags att klippa en frisyr som matchar? Jag har dessutom aldrig varit så nöjd med en frisör som jag är med den jag har nu. Dyr är hon ju också – apadyr. Känns inte rimligt att betala nästan tusen kronor för att bara toppa lite.

Äsch. Vad är det värsta som kan hända? (Hit me med vad som faktiskt ÄR det värsta som kan hända! Annars smäller det om exakt ett dygn.)