Systemkollaps

Dottern och jag sover för länge på morgnarna, sonen är vaken men är tyst som en liten mus fram till klockan 9 när Sommarlov börjar. Nu är klockan 12 och jag funderar på riktigt hur vi ska hinna hämta kompisens treåring på dagis redan klockan 15.

🙂

 

Hoppla

Jag har på mig förra sommarens finaste klänning. Den är i storlek S, helt utan stretch. Jag kommer i den, men det är på håret. Kollade mitt bmi igår. Jag är ett drygt kg från övervikt. Min snubbe ÄR övervikt. Han är nästan 50, har skönjbara rutor på magen och världens minsta rumpa. Jag köpte kläder på Lindex förra veckan, byxor – utan stretch – i storlek 36. De sitter inte ens åt.

Vem är det fel på, mig eller storlekssystemet? Eller bmi-tanken? Vi trasslar in oss i ett långt resonemang om att för oss kvartsfigurer måste ju kroppsdelar som fot, knäskål och huvud bygga på bmi:t procentuellt mer än för drasuter. Här går vi och känner oss som i vårt livs form, och så säger en siffra åt oss att gå ner nästan tio kg var! När jag vägde tio kg mindre – för det har jag ju gjort, det är inte så himla länge sen – var folk uppriktigt oroliga för mig. När jag tittar på bilder från den tiden ser jag själv hur min bröstkorg är liksom utmärglad och revbenig. Det VAR snyggt, men inte såg det särskilt friskt ut. Just nu är jag så förtjust i min egen kropp att jag bara vill spegla mig hela tiden.

Och äta. Det vill jag också göra hela tiden. Vi har ätit ute varje kväll den här veckan, suttit ute och frusit och kramat varenda droppe ur iskalla, soliga sommarstockholm. Och cyklat, flera mil om dagen. Det borde jämna ut sig. Snart. I kväll blir det indiskt.

 

Midsommar i bonusfamiljen

Han, kl 22: Men lägg dig på kökssoffan o läs en stund, du. Jag diskar.

Jag, kl 22.10: Ska vi inte öppna bubblet ändå? Det är så himla sällan vi har det såhär bra.

Han: Jo, vad fan!

Min dotter, kl 22.15: Var är ostbågarna? De har ätit upp alla! DUMMA JÄVLA ALLA! 

Hans dotter, kl 22.20: Pappa! Jag har så ont i huvudet! Jag mår illa. *gråter*

22.30: Hans dotter spyr på gräsmattan. 

Min dotter, 22.35: Alla är så du-humma!

Jag: Men du, tänk på stackars H. Hon mår jätteilla.

Min dotter: Rätt åt henne! 

Jag, kl 22.40: Nähä, jag får väl diska klart då. De verkar inte komma in. Hon spyr därute.

Min son: Gör hon? Mamma, du skulle sett hur hon tryckte i sig ostbågar! Det är nog därför hon kräks. Jag vill oxå diska.

Och nu är det midnatt. Min älskade diskar. Alla barn sover. Bubblet är öppnat men odrucket. I natt kommer regnet. Jag älskar mitt liv.