Ej Tradera

Äter lunch med en kollega i solen i parken. Hon har nya sandaler och väldigt fladdriga byxor. Jag har upprullade chinos och klackskor. Hon är så fin, jag känner mig hopplöst ute (men vi har trevligt).

Efter jobbet cyklar jag till HM och sen till Zara. Det är tusen grader varmt och jag provar säkert tio par byxor, men till sist lyckas jag bestämma mig: mörkgröna linnebyxor med fladder i benen, hög midja och fastsytt ”skärp” som ska knytas mitt på magen. Sen hastar jag hem, kastar mig i bilen och kör till UPS utlämningsställe för att hämta mina nyligen beställda sandaler. UPS har hyst in sig i en märklig kombo av bensinmack och kolgrill, och det luktar så gott där inne att jag passar på att köpa grillspett och kebab med mig hem.

Äter sen middag med barnen på balkongen, det är över 25 grader varmt och jag luktar solsvett. Maten är overkligt god, billig var den också. Efter maten sticker de ut och har vattenkrig med sonens kompisar (funkar även när man bor i lägenhet, HURRA!) och jag provar sandalerna. Mitt tredje par Timberlandsandaler på tio år, de första höll i sex år, de andra endast i tre. Det är samma sorts sula fortfarande, de är overkligt sköna och så himla snygga på mina små bebisfötter.

Alltså jag älskar ju mitt Tradera-liv men detta, att nån gång då och då UNNA MIG exakt det jag vill ha och inte bara nåt som duger. Lyckos, lyckos mig som får gå in i sommaren (okej då, den försvann igen) iförd inte enbart tio år gamla klänningar och obekväma skor.


Tillägg, 16 timmar senare: Och lyckos, lyckos mig som precis knep en plastmatta från Horreds, en sån med stora blommor på, i rätt färg för min hall, för bara 150 spänn i lokala säljgruppen! Tre meter lång! Matchar mattan i köket, dessutom! Det är en mamma till en tjej i dotterns parallellklass som ofta säljer så fina saker, så himla billigt. Hon jobbar på sportaffär och ”köper allt så fort det är rea!” enligt sin man. Sen ångrar hon sig och säljer vidare, jag springer t ex i en superfin och mjuk rosa adidaströja som jag köpt av henne. Det finns många nackdelar med att bo i ett medelklassghetto, men också fördelar.

(Dottern imorse, förresten, när jag för andra dagen i rad iklär mig fladderbyxorna: ”Men FÖDDES DU i de där byxorna, eller?” Håhå, jaja. Och snubben: ”Byxkjol? Det är du och min morsa! Nejdå, du är jättefin. Du är alltid jättefin.” Han är åtminstone vältränad.)

Annonser

Nämen!

På gymmet på jobbet kan man få en tröja med hurtigt tryck när man tränat ett visst antal ledarledda pass under en termin. Jag har aldrig ens varit i närheten – förrän i år. Idag tränade jag mitt 32:a pass för den här terminen, och kvalificerade mig för en tröja. Med en dryg månad kvar av terminen! Dessförinnan har jag nog tränat 32 pass sammanlagt under mina 16 år här, skulle jag tro.

För en före detta soffpotatis är det här faktiskt ganska stort. Jag mantrar det igen: jag är så glad att jag hittade rörelseglädjen till slut. Visst kommer den och går, men just nu är den här igen. Det är på gränsen att knäna håller för mitt springande just nu, tror jag, eller så är det nån variant av träningsvärk. Men blir det inte spring så får det bli nåt annat ett tag.

Nu ska jag gå och äta tidig middagsmatlåda och efter jobbet ska jag och min kille cykla till utomhusträningen. Min födelsedagpresent till honom, klippkort på uteträning i grupp. Och så fick jag ett till mig själv på köpet. Vi kommer nog inte att hinna de tolv pass som ingick, men ganska många ändå. Och i dag dessutom under körsbärsträden. Och det funkar, de där envisa kilona verkar äntligen möjliga att rubba/svettas bort. Jag har levt på torsk, ägg, avokado och råkost i snart en vecka. Det är gott, och jag mår bra.

Och melon, också. Melonsäsongen är här. Vad bra jag har det! En dag i taget.

Drömmen om den perfekta bh:n

Jag är ju begåvad/förbannad med rätt rejäla tits. När jag rasade i vikt (jag märkte inte det själv, men så var det visst) innan jag skilde mig satt tuttarna argt kvar där de satt. 70F, vad är det för freakstorlek? Till slut gav de dock med sig och gick ner till D-kupa, jag köpte två fantastiskt snygga bh:ar på Illum i Köpenhamn på sommaren och de var inte ens särskilt dyra. (För vettiga bh:ar med stora kupor, det är annars DYRT. Särskilt om man inhandlar dem på tantaffär på Östermalm, vilket jag gjorde innan jag fick barn, för då hade jag råd och energi.)

Ja, sen skilde jag mig, och gick upp igen, och nu är jag nog en 75E kanske, och det är inget man vill köpa på HM. Förra året köpte jag två stycken på Twilfit, de dög men mycket mer var det inte. Sen gick jag nog upp lite till, och nu när det är vår och ljus t-shirt upptäckte jag att det syns att det svämmar över. ”Fyra bröst” kallar jag och några kompisar det för, och det är så FULT.

Så igår var det lön och jag har varit sparsam och duktig och ville unna mig, och det var 25 % på alla Abecita på Twilfit. Och jag hade tid efter jobbet, men ingen satt bra. Jo en, men den var genomskinlig och ostoppad och då kan man ju lika gärna gå utan. Expediten hämtade två av det egna märket. I dem såg jag ut som en ko med juver. (Det här tuttfettet i armhålorna, vad är funktionen?) ”Men har du nån Chantelle då?” frågade jag. (Chantelle är snäppet under tantaffär på Östermalm.) Det hade hon. ”Den är dyr, men det är en investering. Den jag har på mig har jag haft i tre och ett halvt år”, sa hon.

Jag kollade den jag själv hade på mig, som faktiskt också var en Chantelle. Den köpte jag på en halvapriset-rea för åtminstone fem år sen. Innan jag gick ner, kanske – jag har nog krympt ur och sen vuxit i den igen. Den är kanske inte så elastisk längre, men den sitter ändå som en smäck. Så jag provade den hon kom med. 770 kronor, och den sitter som en smäck. Och så hade jag en 20 %-kupong, så det var ändå hanterbart.

Och alltså, skillnaden. En bra frisör och en bra bh, det kan vara allt en flicka behöver. Då får det kosta.

(Samma dag kom det hem två Tradera-paket. En Inwear-kofta till mig, en Wesc-hoodie till sonen, för sammanlagt strax under en hundring plus porto. Tradera måste vara guds gåva till den ekonomiskt sinnade ensamförsörjaren. Och sonen hatar att gå i affärer, jag tror inte ens han fattar att den var begagnad. Win!)

Stora barn

Mina barn är så stora helt plötsligt. Jag har kanske inte riktigt hängt med, och så är det (ja, jag vet att jag tjatar) svårt när jag inte har nån att stämma av med.

Och jag överreagerar bergis, men jag känner mig…ensam. Övergiven. Jag får dem inte med mig, åtminstone inte båda samtidigt. Och egentligen är det väl logiskt, jag kan ju inte å ena sidan tycka att det är helt okej att de är ensamma hemma en hel studiedag, och å andra sidan tycka att de omöjligt kan vara ensamma hemma en hel lördag.

Men ändå. Om jag inte får dem med mig (okej då, dottern hänger oftast på, nu är det tolvåringen det handlar om) på nånting på hela helgen, då blir det…inget kvar. Vardagsmorgon – han är vaken men sur, telefonen fastvuxen i handen. Vardagseftermiddag – han sitter i sitt rum och spelar. Vardagskväll – han sitter i sitt rum och spelar tills jag tjatar/hotar ut honom. Har jag tur är han gullig och sällskaplig, har jag otur är han sur över att han inte får spela mer. Det vi oftast gör tillsammans, den där sista timmen före läggdags, är att se på tv. Med mormor spelar de nästan alltid kort. Med mig vill ingen spela kort längre. Jag vet inte om de egentligen gillar att spela kort, eller om de gör det för att göra mormor glad. Eller om de vägrar att spela med mig, för att göra mig besviken. Jag vet inte.

Så att, i bästa fall, en timmes harmoni en vardagkväll. Sen en läggning som å ena sidan är så himla mycket enklare än för bara ett år sen – de somnar själva, i egna rum (dottern nån enstaka gång i min säng). Inget sitta bredvid och vänta ut – men ibland sitta bredvid ändå, för att det är mysigt. Å andra sidan, knappt en enda kväll utan att nån hittar nåt att explodera över, just vid läggning. Oftast är det dottern. Ibland känns det som att hon i princip inte kan somna utan att vara arg. Känslan av att vara kränkt är hennes bästa huvudkudde, den bekräftar hennes världsbild, får jag för mig ibland. Den ständiga lillasystern, den förfördelade, den syndomiga.

Men också den gulliga, den spinnande kattungen, som vill åka ensam med mamma in till stan, gå på USA-godis-affär och galleria och som resolut trycker ner mig i en soffa i en möbelaffär och går och köper namnsdagspresent till mig, för egna pengar, flera månader i förväg. ”Vad kommer först mamma, din namnsdag eller mors dag?”

Medan sonen stannar hemma och spelar, spelar, spelar. Sitter med headset och är kung, har ett roligt nick och kompisar med besläktade nick, han sjunger i mikrofonen och har så roligt. Jag unnar honom det, såklart. Det är klart att han ska få ha roligt, jag förstår att han umgås. Men man kan ju inte BARA umgås digitalt, jag tycker inte det.

I går efter middagen åkte vi över till syrran för att inspektera deras nya kattungar. Min snubbe kom också dit med sin dotter, och det var kanske den största motivatorn för mig – jag ville träffa honom en stund. Hans dotter var nyfiken på katterna och glad att följa med. Min son följde inte med. ”Varför skulle jag? Jag vill spela.”

Och så orkade jag inte ta fajten. Det är ju inte farligt för honom att vara ensam hemma en stund. Ändå missar vi ju nåt. Småpratet i bilen (han blir åksjuk och kan omöjligt skärma i bil), hänget med kusinerna. Goset med kattungarna – en stund går bra, trots att han är allergisk. När vi kommer hem igen pratar jag med honom, förklarar att det inte är bra att välja bort roliga saker i den riktiga världen – för det här var roligt! – för att göra saker i en låtsasvärld, saker som faktiskt kan vänta, saker som faktiskt inte är på riktigt. Det verkar som att det går in.

Sen tar han en klunk mjölk ur dotterns glas, och det får henne att skrika rakt ut i 20 minuter (apropå att hitta nåt att lacka ur över. Det handlar uppenbarligen om nåt annat). Där rök den harmonin. Jag blir trött och arg men inte högljudd eller dum, hon får gå och lägga sig själv.

Jag sitter en stund med sonen igen, pratar om sömn och familj. I söndags kväll somnade han 20.45 i soffan, framför Mästarnas mästare. I vanliga fall sover han nästan varje helg en stund mitt på dagen i bilen, beroende på helgupplägg, men den här helgen vägrade han följa med på bakluckeloppis och biltvätt. Då blir han alltså så trött att han somnar i soffan. Han vaknar 06 och vill inte lägga sig före 22 på helgen. Det kan jag förstå, men det räcker ju inte. Och kan man inte fylla på med en tuppis går det inte alls. (Vår roadtrip till Skåne i somras var fantastisk på det viset – han kunde sova middag en timme om dagen och var på lysande humör hela tiden!) För tusende gången säger jag att nu är det slut på datorspel på morgonen, och telefonen får inte ladda i ditt rum under natten, den ska ligga i mitt rum och du får hämta den tidigast 06.30.

Och så här bara…fortsätter det. Skärmstopp, skärmförbud, en mamma som gömmer routern i torktumlaren. Det lugnar ner sig några dagar, och så börjar det om. Plötsligt är telefonen där på morgonen, och jag missar att täcka upp. Initialreaktionen när jag bryter spelandet är alltid ”men jag har inget annat att göra”. Ibland håller det i sig, men igår tittade jag in till honom efter en stund, då låg han på golvet och limmade tavelram med limpistol. I morse tittade han till sina blomkrukor, slingerkrasse (?) och solros, vi ska plantera mer ikväll. Bara han kommer ifrån spelandet har han roligt, men det är alltid, alltid, alltid hans första val.

Och under tiden blir han stor, och jag…missar nåt, känns det som. Min lilla pojke. Han som ville vara där jag var, inte bakom stängd dörr i sin egen värld. Det är klart att han ska leva sitt liv, göra sånt han tycker är roligt. Men världen är ju så oändligt större än bara ettor och nollor. Jag önskar så att jag får visa honom det en liten stund till.

Sommarkväll

Saftcider, sol och upphittat korsord från förra året. Ett barn sover hos en vän, ett är ute med kompisar o säljer korv för en klassresa. Båda tittar in en sväng med sina vänner, bubblar över av spring i benen o frihet. Och jag har legat i solen på en kajkant med min snubbe idag på en oanständigt lång långlunch och känner mig därför inte ens särskilt övergiven utan mest bara tillfreds. Sammetsnatt, Stockholm. Allt är bra.

Tantkropp

Jag har ont i axeln. Så för första gången på…ett år? står jag upp vid mitt bord och jobbar. Det är jätteskönt. För axeln. För den skavsåriga (efter nya vårskor som gick 20 000 steg i Tallinn i fredags, hur orutinerad kan man vara?) hälen, som i dag endast kunde pressas ner i Conversesko (för den är så låg i kappan att den inte når skavsåret, det var det eller Crocs) är det mindre skönt. Summan av skavankerna är sålunda konstant.

Ett kg i månaden hade jag tänkt att jag skulle gå ner, från januari till juni. Jag har gått ner ett kg totalt, tror jag. Trots att jag slutat småäta, i princip slutat med godis, dricker väldigt lite alkohol och äter 20 chips i stället för 200 på fredagkvällen.

Det måste vara nåt med tantkroppen. Den håller stenhårt i sina extrakilon och det GRÄMER MIG. Jag var så övertygad om att jag skulle komma i förrförra sommarens favoritklänning utan problem nu i sommar. Nu känns det som ett dåligt skämt.

Ja, ja. Nu ska tantkroppen ut på årets första cykeltur genom stan. Då kanske det händer nåt. Eller inte.

 

Bästa starten

Den bästa starten på en vardag är att träffa min snubbe på stan för frukost. Barnen roddar sig själva så fint och jag är egentligen mest i vägen, så det går bra att smita tidigt.

I dag hade jag dessutom inte bråttom till jobbet så vi kunde sitta en timme, åt varsin macka, delade på en kopp kaffe. En gammal och en nuvarande kollega till honom råkade titta in, det är mysigt att vara så självklar i hans närhet. Vi bläddrade i mattidning och planerade meny till påsk. Vi stod en lång stund i vårsolen på trottoaren och pussades efteråt, jag hade min farmors gamla persianpäls på mig och kände mig lite snygg. Han hade cykelkläder, nu är det träning och diet inför sommaren som gäller för oss båda. Jag ville aldrig gå därifrån. Det är enkelt och självklart och härligt.

Och det är så långt ifrån en ”vanlig” vardag att jag ibland blir galen.

Jag vill inte fika på lokal, jag vill vakna bredvid honom och koka te och bre mackor tillsammans. Och det är så avlägset, bara tanken på att försöka sälja min lägenhet (hans är nog väldig lättsåld) gör mig gråtfärdig.

Fast jag ska inte grotta ner mig i det just nu. Just nu ska jag gå hem till barnen, äta rester, kanske springa en sväng, vika ett berg av tvätt framför Blue planet (Titta på det på SVT Play om ni inte redan gör det!) och sen somna tidigt. Sen är det två dagar kvar, och sen är det skärgårdspåsk i några dagar.

Jag har inte varit i skärgården, på hans Landet, sen i mellandagarna. Det kommer att vara så vansinnigt ljust och vackert. Jag längtar dit.