Mina barn är inte så mycket för lagaktiviteter. Särskilt inte sonen. Han är social och gillar att leka med andra barn, men han är ganska försiktig i starten nästan oavsett när det gäller. Fast när han väl är igång, då är han svårslagen.
Vill du gå på simskola? Nej. (Några veckor senare: älskar simskolan!)
Vill du gå på skridskoskola? Aldrig i livet. (Några veckor senare: älskar skridskor!)
Och så vidare.
Fotboll älskar han, han spelar mycket i skolan och är, enligt en fritidsfröken som är gammal elitspelare, jätteduktig och otroligt hängiven. Två av hans kompisar spelar i lag, bådas pappor är tränare, bådas pappor har bjudit in honom. Han tvärvägrar. ”Men vi kan gå dit utan att byta om och bara titta på en gång?! – Nej!”
Och nu var det dags för sommarsportläger på idrottsplatsen. Det här hade vi bara bestämt att ungarna skulle göra, flera av dotterns kompisar skulle dit och barn som gått tidigare år säger att det är jättekul. Och sonen älskar friidrotten på skolgympan, ritar egen längdhoppningsgrop på stranden etc.
Kvällen före plockar vi fram shorts och tröjor, båda har fått nya fina vattenflaskor i metall, vi lägger fram ryggsäcker.
På morgonen blir det ändå en liten härdsmälta, ingen vill ha joggingbyxor ovanpå shortsen. ”Det blir ju knöligt!” Bådas gympadojor är lite för små. Vi ärver enorma mängder kläder och skor, så jag rusar upp i klädkammaren, visst måste det finnas ett par gympadojor i storlek 30 till dottern? Nej. Men tre par i storlek 31. Jag väljer ut de som ser minst ut och voilà! De har lila snören och därmed är saken biff. Sonen får ha sina vardagsskor. (Gympadojorna som jag köpte till skolgympan i augusti är i storlek 32. Nu är han uppe och nosar på 35. Varför har han inte sagt nåt?)
Jag stressar iväg till jobbet, maken lassar in barnen i bilen. När jag kommer fram till jobbet har jag fått ett sms: ”Oerhört välorganiserat! Båda fann sig direkt.” Lite senare pratar vi. Det var hundratals barn där och helt random gruppindelning baserat på ankomsttid och födelseår, men båda ungarna var nöjda och började prata med de andra barnen direkt. På parkeringsplatsen såg maken däremot en flicka som stod och bytte tillbaka till jeans och grät så att hon inte kunde andas. ”Nej, det är klart att jag inte tvingar dig” tröstade mamman. Lättnaden när det inte är ens egna barn…
Klockan fyra hämtar jag barnen. Båda får syn på mig direkt och kommer springande. ”Vi har fått vattenflaskor! Med namn!” Ingen har bråttom, de visar mig var man fyller på vatten, de leker i utegymmet. Så fort vi gått ut genom grinden springer de in i skogen och kissar. ”Får jag göra sportscamp i morgon också?” frågar sonen. ”Och i höst, då vill jag göra tennis!”
”Ska vi äta risotto till middag?” undrar jag i bilen. (Varför frågar jag såna saker, jag hade ju bestämt mig!) ”Nej, vi vill ha stuvade makaroner för det fick vi till lunch!” Suck. Men varför inte.
Båda somnar som stockar. På morgonen berättar sonen att han kastat en slags boll fylld med sand som sitter fast på ett snöre och man snurrar runt runt, den kastade jag näst längst, mamma. 70 meter! ”Slägga?” ”Ja, slägga hette det!”
Sen lämnar jag dem hos en kompis för gemensam lämning på idrottsplatsen. De skuttar ut till bilen. Jag skuttar till jobbet.
Och nu ska jag snart skutta till familjerådgivningen. Dit bär jag med mig bilden av skuttande barn. Och bilden av en pappa som läser Harry Potter på kvällarna och kör 65 mil på en dag för att gå i terapi.
Anka springer 
Undrade just hur ni hade det! Du rapporterar väl från familjerådgivningen?
Q har också 35 i skor. Helt otroligt. Och är ingen lagspelare han heller, tvärvägrar alla aktiviteter. Antar att man borde pusha honom men jag orkar fan inte. Jag lärde mig aldrig laganda under uppväxten men tycker att jag blivit en hyfsat välfungerande samhällsmedborgare ändå.
Vad kul de verkar ha haft, man lättar lite själv från marken när de är sådär glada och rusiga. / Stella