Månad: mars 2020
Lirk
Det är ett jävla lirk just nu för att få dottern att hålla ihop, men det funkar faktiskt. Och jag håller stenhårt på att hon ska gå till skolan – lite ont i halsen på morgonen räcker inte för att man ska få stanna hemma. Faktiskt. Trodde jag att hon var det minsta sjuk skulle jag självklart hålla henne hemma, men en gnutta morgonhalsont får man ju bara av att andas genom munnen när man sover.
Imorse fick jag köra henne till skolan igen, men det får det vara värt. Trots det kom hon några minuter för sent. När jag kom hem damp det ner fem mess på en minut, hon visste inte vilket klassrum de skulle vara i och vågade inte gå in. Jag ringde upp, hon var så stressad. ”Mamma, du fattar inte hur det känns FÖR MIG. Jag KAN INTE gå in så att alla tittar på mig.” Nej, det fattar jag inte riktigt, men jag kan respektera det. Vi enades om att hon fick vänta i korridoren fram till första rasten, och sen slinka in.
Och sen kom hon hem efter skolan med sin ”bästis” (hm), de var glada och spralliga och gick till centrum tillsammans. Efter en stund ringde kompisens mamma, hon som jag från början hade så svårt för men nu konverserar obehindrat och till och med skrattar en massa med. De är tydligen osams om pengar – igen. Vi löser det över telefon, och sen frågar jag hur det går för kompisen att ta sig till skolan på morgnarna. ”Nja. Imorgon bitti har jag väl henne i telefon igen, gråtande.”
De här föräldrarna är väktare båda två och börjar jobba inne i stan vid sju. Alternativet att köra över henne till oss innan de tar sig till jobbet känns saftigt för samtliga, men så kommer jag på – ska jag köra och hämta henne imorgon bitti? Jag är ju ändå hemma. Hennes mamma blir så glad, och jag gläds också, som så många gånger förr, åt känslan över gemenskap. Min flicka har sovit hos dem många fredagkvällar vilket gett mig och sonen lite egentid, det är skönt att kunna erbjuda nåt tillbaka.
En annan unge kommer hit direkt efter skolan imorgon, förresten, för att hänga här fram till att det är dags att gå till stallet. Hon har pappavecka i en annan förort och hennes mamma som bor här är sjuk, så det är bra om hon slipper exponering.
It takes a village, och allt sånt. Nu håller vi tummarna för att denna village kan sluta upp och magiskt trolla fram min sons försvunna skoldator också. 😛 För alltid är det nåt.
Lyx
Lösenordsskyddad: Linköping – obs förvirrad kronologi
Tisdag kväll
Ungen absolut hur gullig som helst, bakar fantastiska kakor, pratar enbart norska (hon har tittat igenom hela ”Lik meg” och ”Jenter” och ger mig en spontankram. Gnäller över huvudvärk vid läggning men går med på att somna i någotsånär tid (eller nej, det är inte alls någotsånär. Skillnaden mellan hennes läggdax och sonens för två år sen, när han var lika gammal, är säkert 90 minuter).
Onsdag morgon
Ungen trött, sur, ”huvudvärk”. Jag coronaöverlägger med mig själv men jag känner så fruktansvärt väl igen detta. Jag lirkar, kittlas, tjatar, fräser lite, smörar. Till slut går hon med på att gå till skolan om jag skjutsar henne. Det är 300 meter. Jag tvekar inte en sekund. Dessutom ösregnar det, win! Sonen hänger på. ”Fast egentligen skulle jag stanna hemma, jag hade faktiskt ont i huvudet igår!” säger han, men insisterar inte. Och jag känner igen även hans huvudvärk. Ingen av dem har nåt som ens påminner om halsont, feber eller hosta.
Strax efter tolv kommer dottern hem med en kompis. De är glada, de har ”12-dag” (och det var en del i att jag lurade iväg henne). Ingen har ont nånstans, de steker pyttipanna och går ut och åker Heelys. Jag går en promenad med en hemmajobbande kompis. ”Kanske är jag lite andfådd?” säger hon, men älgar iväg så att jag knappt hänger med. Det är fullt med folk vid vår återvinningsstation, är det här alla hemmajobbare hänger?
Min snubbe sitter och jobbar vid mitt köksbord, på eftermiddagen skiner solen. Barnen smällde av vid tanken på pasta en kväll till, så det blir tacos.
All is well.
Lösenordsskyddad: Jahopp
Lösenordsskyddad: Golgatavandring
Lösenordsskyddad: Here we go again
Lösenordsskyddad: Affektsmitta – obs, vimsigt
I fädrens spår
Orkar inte skriva en rad om gårdagkvällens härdsmälta.
En helt annan grej, bara: I söndags frågade jag fjortonåringen om han gillar blåbärssoppa. ”Ja.”
Så jag köpte två liter. Kan inte minnas när vi hade det hemma senast.
Igår morse hade ingen öppnat dem. I går kväll tog den ena slut. Han gjorde smoothie på det sista, med hallon och banan och mjölk. Vansinnigt gott.
Jag försöker trösta mig lite med detta, att jag, mitt i allt tråk, bråk, vrål och kaos faktiskt även ger dem nån sorts normalitet. Blåbärssoppa, tulpaner, en mamma som torkar köksgolv och viker tvätt (innan hon sätter sig och storgråter).
Kanske går nåt av det in, kanske kommer de att minnas nåt av det också. Kanske. ❤ Men troligen inte.
/Ior
Anka springer 