13-åringen har upptäckt märkeskläder. Jag tror att jag skrivit om detta förut, men nu har det spårat ur lite.
I julklapp – eller helst nu direkt – önskar han sig bland annat Adidasskor för drygt 3 000, ett (jättefult) skärp för 185 brittiska pund (det ser ut som ett spännband!) och en Stone Island-tröja (en begagnad tisha av det märket kostar över 1 000 kronor på Tradera).
När hände detta?
”Men H har tre par dyra sneakers!” förklarar han besviket. ”Jaha, vem har betalat dem då?” ”Hans mamma!”
Samma mamma som, i mess till mig och en annan kompis beklagar sig över att spisen gått sönder och bilen tappat avgasröret och hon har inte råd med julklappar. Tillåt mig a) tvivla på sanningshalten i ”har inte råd med julklappar” b) ifrågasätta prioriteringen.
Jag förklarar för min son att vi har en värmepanna som kan gå sönder exakt när som helst, för den är elva år gammal. Den dag det händer vill jag varken ta ett lån eller behöva frysa eller beklaga mig inför andra om att jag ”inte har råd”. Därför har jag 60 000 kronor på banken, så att jag kan köpa en ny när det är dags. De pengarna kan jag inte börja tulla på för att köpa överprissatta kläder. Jag förstår hans längtan (och han TRÅNAR verkligen) men barn utan egen inkomst kan inte köpa/ha så dyra kläder. JAG köper inte så dyra kläder till mig själv.
Han springer iväg i affekt, kommer tillbaka. Nån har lagt ut precis såna skor som han vill ha på Tradera. Utgångsbudet är 1 250 kronor. Jag blir stolt och nöjd över att han fattar grejen med begagnat, men a) vi vet inte vad skorna kommer att sluta på b) han har bara 750 kr c) han fick ett par skor för 1 050 kr förra månaden så jag skjuter inte till en krona.
Han är så besviken att han inte vet vart han ska ta vägen. Flera barn i sjuan har såna skor, berättar han. Jaha. Hur många barn går i sjuan? Ungefär 70. Hur många har Yeezys? Fem, kanske.
När hände detta, som sagt var? När hände det ens i samhället? När jag var 13 år inhandlades mina kläder på Obs, HM och – lyxen! – via Josefssons postorderkatalog. När blev trettonåringar lyxkonsumenter, varför ska det vara så? De blir ju rånoffer. Två gånger har min pojke dessutom glömt sin superfina, dyra G-star-jacka (också begagnad) i fritidshallen, det är ju en jävla tur att den inte blivit snodd (än).
Varsin MacBook Air önskar sig barnen också. De kan inte riktigt förklara vad de ska ha dem till, men de vill ha.
Till min dotter har jag hittills köpt ett gäng presenter, hon hinner fylla år mellan nu och jul också (12 år). Jag har köpt: En jättejättestor kudde som hon verkligen önskar sig, ett par ridhandskar, ett presentkort på Espresso House, en pyjamas (överdelen från Lidl, shortsen från CityGross, apropå Obs) och ett fårskinn som hon ska ha att sitta på på golvet i sitt rum. Min mamma har köpt en varm kappa med sprund bak att ha i stallet, ”ridkappa” är det nya svarta. Allt detta känns som rimliga och bra grejer, gåvor som är roliga både att köpa och att få.
Förra julen fick min son ett par AirPods (hörlurar) i julklapp. De kostade 1 500 kr, vi hade samlat ihop till dem, jag, mormor, morfar, farmor och farfar. Utöver detta fick han en kasse med gamla Kalle Anka-pocket (så nöjd med denna idé, de räckte hela våren!) och en liten nattlampa som är en skämtsam blinkning till hans smeknamn. Han var jättenöjd, det var hans bästa jul. (Julen före var katastrof, han fick alldeles för mycket småkrafs, sånt som JAG tyckte att han behövde. Härdsmälta på julaftonskvällen, det är fan inte kul.)
Så i år vet jag inte. En möjlighet är ju att bara ge pengar, så att han får göra sina egna prioriteringar sen, men det är så trist. Han fyller dessutom år i januari. Jag vill välja fina saker, se honom tindra.
Vi hade en fin onsdagkväll, satt i soffan efter maten och såg ”Vår tid är nu” tillsammans. Trots att han är inne i serien, har följt den sen säsong 1, kan han inte låta bli att pilla på telefonen under tiden. Kolla, en Stone Island-tröja för bara 750 kronor! I Sigtuna, var ligger det? Vid Arlanda. Jaha, besviken suck.
Och förresten, mamma, kan du köpa en sån här i morgon? En fjärrkontroll, han har fått ett nytt spel av en kompis och det här är en bättre fjärrkontroll tydligen. 499 kr, finns på Webbhallen.
Nej, det kan jag inte göra. Jag hinner inte gå på stan efter jobbet. Och förresten, menar du att jag ska betala den? Varför det? Jag köpte en webbkamera till dig i höstlovspresent som jag tror att du inte använt en enda gång.
Ååååå, sura blickar. Edvin fick förresten nya Yeezys igår, nu har han två par.
”Två par? Var handlar hans föräldrar dem, då?”
”I New York. De var i New York över helgen.”
”Jaha. Men alltså, det är ju samma sak. JAG skulle också gärna åka till New York över helgen, men jag gör inte det. För jag har inte råd, och då låter jag bli. Alla har inte råd med samma saker, alla kan inte göra samma saker.”
Dörrsmäll.
Ja, så ser kvällarna ut hemma hos oss numer. Imorgon ska dottern på kalas och sova över, jag kom på igår att jag ju kan gå på lunchen och köpa indisk hämtmat till lunchpris till middag till mig och sonen. Bara han och jag, fredagslyx. Men indisk mat (favoriten!) smäller ju inte så högt jämfört med lyxskor och New Yorkhelg. Det som funkat som lyx och smörj tidigare känns plötsligt inte lika kul längre. Han är inget litet barn längre, alls. Det gick så fort!
Fast ändå – i måndags kväll kom han intrillande till mig när jag gått och lagt mig och dottern sov sen länge. ”Min säng låter så mycket.” ”Ja, jag har märkt det. Vi ska köpa en ny åt dig, såklart, den börjar bli gammal. Vill du sova här?”
Bums pinnar han iväg, hämtar den numer helt trådslitna tiger som hängt med sen han var bebis och kommer tillbaka. Kryper ner bredvid mig. ”Vad skön din säng är mamma!” Ja, det är den verkligen. Den är det enda i mitt eget hem jag verkligen investerat i att köpa nytt, efter tre (3!) på varandra följande misslyckade Blocketsängar varav jag sålde en vidare och faktiskt slängde två på tippen. Den är från Mio, mjuk och bred och kontinental. Han bökar runt lite, lägger sig till rätta. Vi ligger och småpratar lite, inte om konsumtion utan om väder och vind. Sover djupt och tungt hela natten – en sån skillnad mot när han var liten, hela han var ett enda stort eksem och att sova bredvid honom var som att försöka sova på en studsmatta.
Det blir morgon, vi vaknar och magin är så klart inte kvar, men det gör inget. Jag tankar de här tillfällena, stunderna då vi är sams och han är glad och jag är så mycket mamma och han fortfarande är barn, trots att han växt om mig för länge sen.
Min stora, lilla pojke. Lyxliraren. Må du växa upp till att själv kunna köpa dig åtminstone en del av allt det du önskar dig.
Anka springer 