90-talet, 90-talet

Två nyskilda väninnor tjuvröker på den enas balkong. Det var sisådär en 30 år sen sist, men jag står vakt vid balkongdörren som om jag inte gjort annat. Jag har aldrig rökt i hela mitt liv o ämnar inte börja nu, men jag sticker nästan djupt ner i paketet jag håller åt K. Det luktar pappa. ❤ Sen cyklar jag hem i sensommarkvällen. Mina tjejer. Min stad.

Kompishäng

Jag är ju med i styrelsen för min brf, jag är sekreterare. Inför varje möte suckar jag, ”orkar inte” men sen är det inte så betungande ändå, utan oftast rätt trevligt. Vi har sänkt avgiften två gånger på tre år trots att vi målat om för över en miljon, föreningen har – ta i trä – oförskämt god ekonomi. Vi fixar lite i den gemensamma trädgården två gånger om året, vi beställer råttfällor, lite sånt. Vi har inga trapphus, inga gemensamhetsutrymmen utom några små förråd. Det är lättskött och hyfsat nytt och för två år sen beviljade vi oss själva arvode, det räknas på basbelopp och förra året blev det strax över 6 000 kronor som betalades ut i slutet av november. Jag kan aldrig avgå. 😀

Och gång om året går vi ut och äter som lite extra bonus, oftast i juni men i år blev det nu. Det finns en italienare i vårt förorstcentrum som är lite överprissatt men helt okej. Gratis är gott! Igår kväll var vi där, jag och de tre andra i styrelsen. Det är jag, en stammande ingenjör, ett ensamkommande flyktingbarn (för länge sen, vi är jämngamla) som jobbar i riksdagen och en tonårsmamma från miljonprogrammet (också länge sen, nu är hon förstelärare i en dyr förort). Och vi hade SÅ TREVLIGT! Maten var god, jag drack vin, kaffet var också gott och vi blev kvar över två timmar. Vi pratade om allt utom ”jobbet”, alltså styrelsejobbet och jag var helt varm och glad när jag cyklade (ensam, de andra åkte bil) hem i sommarkvällen. Det kändes som att jag varit ute med vänner.

Vad nyttigt och bra det är att gå utanför sin bubbla ibland. Nu skulle man ju kunna hävda att min brf tillhör min bubbla, och så är det väl rent socioekonomiskt, men dessa tre skulle jag aldrig ”välja” om de inte råkade bo i mitt kvarter. Men nu fick jag dem på köpet, och det är så roligt!

Fast ikväll ska jag bubbla mig deluxe – två av tjejerna från mitt lilla femtjejersgäng som pluggat samma utbildning men inte samtidigt, ska skilja sig, nästan samtidigt och ”på samma grunder” (=tröttnade egentligen för länge sen men det har inte varit tillräckligt dåligt för att det ska vara akut). Vi ska ses hemma hos den ena, det är under milen så jag kan faktiskt cykla. Sensommarkväll, sammetsnatt, ett glas vin i benen, hem till för tillfället ganska glada barn.

Säger som jag brukar: gemenskapen. Utan den, ingenting.