Månad: mars 2022

Nu är inte alltid

För andra dagen i rad upptäcker jag att det står vatten i skåpet under diskbänken. Djupandas, börjar torka upp. Hungrig är jag också, har jobbat sen kl 5 och nu är det hög tid för lunch. Plötsligt öppnas ytterdörren, sextonåringen rusar in. ”Jag tar moppen!” Han ska skjutsa en kompis till vår ljuvliga, drygt 20-åriga moppemek/idol som bor åtta minuter bort med bil. ”På lunchen, hinner du det då?” ”Såklart!” Han är underbar i cool hoodie och rutiga pyjamasbyxor. Men han får inte igång moppen, tittar förvånat på mig. Jo, nu går det. Men den dör direkt. Försöker igen. Nu låter den som när man drar i snöret på en aktersnurra.

Efter ett tag ger han upp, kompisen kommer släntrande. ”Åh, nu kommer vi ju inte dit med hans styre!” ”Jodå, jag kör er. Hoppa in!”

Vi kör till moppemeken. Han tror sig veta vad som är problemet. Min pojke har spelat in ljudet på sin telefon. Om några dagar ska idolen köra hem kompisens moppe till oss när han fixat den, då kommer han och tittar på vår. Min pojke är glad och artig. Kompisen säger inte flasklock.

I bilen hem berättar jag att en väninna skrivit på fb att hennes unge visat att det ligger hundratals klipp på tiktok på nior som spelar upp scener från texten i nationella provet i svenska igår. Känner de till det? ”Va, om Torben och Markus?” säger min unge, och föklarar snabbt plotten. I nationella provet. Skrattar åt nåt dråpligt. Säger plötsligt att han var jätteallergisk under provet, jag säger att jag tvättade bilen i måndags men att den redan är full med pollen igen. ”Ska jag inte köpa allergimedicin till dig nu?” ”Jo.” Han, som vägrat allergimedicin i flera år. Plötsligt bara släpper aversionen. ”Jag gör det idag.”

Jag släpper av dem utanför skolan. ”Tack för skjutsen!” ropar min pojke när han kliver ur. Jag kör hem, tömmer skåpet under diskhon. Tar bort sparksockeln. Det är snustorrt (och dammigt) under skåpet. Vattnet kommer från en liten…översväming, liksom, i det understa röret ser det ut som. Till och med jag ser att det där är lätt att fixa för nån som kan.

Allt löser sig. Nu är inte alltid. Nu ska jag städa, vika tvätt, laga mat, skjutsa till stall och sen gå på skrivkurs. Några dagar till skiner solen.

av Lämna en kommentar

Efterkrigstidens Berlin

För tredje sommaren i rad ställer vi in min snubbes 50-årspresent (nu har han nyss fyllt 52): Nattåg till Berlin. I år var vi rätt inställda på att det skulle bli av, men så hörde jag på radio härom dagen att de smällt upp ett stort tält utanför Hauptbahnhof för alla flyktingar som väller in. Det är inte så jag vill börja min semester, det känns både ohärligt och liksom…respektlöst.

Nu testar vi ett gammalt beprövat koncept, ”roadtrip Skåne” istället. Vi har en massa minnen från Skåne båda två, men inte särskilt många gemensamma. Det blir bra.

Och Berlin står ju kvar. Hoppas jag. Jag har aldrig varit där, så jag vet inte vad jag går miste om. Vet bara att ”inställd utlandsresa” är en väldigt liten uppoffring. Jag har gjort som alla andra stockholmare, tagit ut kontanter och tappat upp vatten. Beställt en vevradio (undrar om den dyker upp nån gång), skickat pengar lite planlöst: till UNHCR, till en bekants frikyrka som har projekt i Rumänien sen länge (att Rumänien plötsligt blev ett land folk flyr TILL!), till random snubbe i Kiev på air bnb. Min snubbe har kontaktat en gammal kollega som skolat om sig till präst och erbjudit extrarummet i sitt hus. Lite så. Man kämpar på.

Våren är sitt vackraste, jag har kånkat in min cykel till stan igen och cyklar med tusen andra längs kajerna som om inget hänt. Det går inte att få i ettan, jag är genomsvettig när jag kommer till jobbet. Går och småfryser på kontoret i fuktig tröja. Ändå: är på kontoret, har till och med köpt månadskort på SL. Solen bara skiner och skiner och skiner, igår åt jag lunch på balkongen och satt till och med och halvsov lite i solen.

Njuter. Andas. Håller andan.

av 4 kommentarer

Sportlov, retrospektiv

Lite som förra året (minus akut pandemi men plus krig) – jag återkallade min semester i sista sekunden. Hade tänkt boka hotellövernattning med dottern i stan eller vid MoS men hon är ju helt…ja, jag vet inte vad jag ska säga. Växlar mellan apatisk, harmonisk och förbannad. Jag orkar inte rådda, planera nåt som kanske inte ens blir av. (Förra sportlovet skulle vi ju till Sälen. Då vägrade sonen kliva upp när det var dags att åka. Vi fick tillbaka pengarna för liftkorten men stugan var ju oåterkalleligen slutbetald, så klart.)

Så medan folk postar bilder på fantastiskt fjällväder och samvaro med glada barn jobbar jag extra och köper ett kilo vingummin till mina barn. Det är strålande väder även i Stockholm.

Måndag: kör sonen hem till mamma. Han mekar moppe hela dagen, iförd morfars gamla kläder. Mamma lagar lunch, skickar bild på hur han sitter i solen på baksidan. Kör mig själv till jobbet. En bil har vält i Söderledstunneln. Episk omväg på 40 minuter, men till slut är jag på plats. Dottern åker, märkligt nog, till Heron med sin bästis och går på bio. Vi är glada alla tre när vi ses hemma på kvällen. Sonen drar vidare till en kompis, ser på film till kl 4 och sover över. Innan han bestämt sig för att stanna kvar är klockan långt efter midnatt. Jag sover rådåligt.

Tisdag: åker tåg till jobbet. Köper kaffe. Jobbar, tränar tabata på lunchen. Gymmet i källaren har öppnat igen och jag är så lycklig! Svettas så att jag är helt rödögd i flera timmar efteråt. Får semla. Blir ombedd att jobba över mot fet peng. Tackar ja. Traskar till tåget vid fyra, åker hem och fortsätter jobba. På kvällen upptäcker jag att vingummina redan är slut. När jag går och lägger mig är jag så speedad att jag inte förstår hur jag ska kunna somna. Sätter på ”Snedtänkt med Kalle Lind”, avsnittet om Anslagstavlan, och somnar som en stock.

Onsdag: börjar fem. Jobbar på bra. Lyckas få iväg dottern på ridning på kvällen, hon har maskat några gånger. Mycket nöjd.

Torsdag: kliver upp fem minuter innan jag ska börja jobba. Barnen gör absolut ingenting på hela dagen. På kvällen äter vi alla middag hos min mamma och sonen pillar vidare på moppen. Dottern putsar skor när hon kommer hem.

Fredag: efter inledande tjafs om hur kvarka egentligen smittar och vilka ridkläder som måste bytas mellan olika stall (mitt tips: alla, dotterns tips: inte den snygga Maya Delorez-koftan) kommer vi efter lunch iväg till Linköping. Bästisen tar med sig dottern till sitt stall och föreslår att jag ska åka hem till dem och laga mat. Jag säger att här lagas ingen mat. Sen åker jag hem till dem. Hennes tonåring har lagat mat. Jag och hennes man äter och pratar i över två timmar, fantastiskt trevligt. Somnar på vardagsrumsgolvet bredvid min flicka. Snarkar, tydligen.

Lördag: sover länge. Dottern följer med till stallet igen, jag rastar en hund och går sen på stan ensam. Passar på att ge blod, känner mig bäst. Pratar en lång stund i telefon med Turkiet-kompisen. Äter kebab på en uteservering. Går hem, fikar, sover skaföttes med bästisen och kör sen hemåt vid fem. Äter middag på vägkrog. Andas.

Söndag: Jobbar hela dagen, åker sen hem till min snubbe och halvsover i soffan en stund. Hånglar. Åker hem igen.

Det är så långt ifrån fjällsemester som man kan komma, inte ens en våffla har jag fått. Men barnen svarar glatt ja på frågan om de är nöjda med sitt sportlov. Då är jag det också.

Nu ska jag gå och äta middag med andra Turkietkompisen, sen ska vi gå på Alla kan sjunga-kör. Älsk på Stockholm, vårkväll, vänskap… Ja, typ så. Kvinnodagen är det också! Heja oss.

av 2 kommentarer