Jag fyller ju 50 i sommar. Jag har tänkt orimligt mycket på detta, det SUGER att fylla 50 mitt i sommaren i en för liten lägenhet med en för liten balkong och inget sommarställe. Jag vill ha öppet hus, smörgåstårta, en massa folk och boxvin. I en berså, eller motsvarande. ”Hos din mamma kan du ju vara!” har ca 100 pers sagt till mig, men jag vill inte. Jag firade min 30-årsdag på mina föräldrars altan (världsklass!) och min 40-årsdag inte alls. Nu vill jag levla…om inte upp så åtminstone i sidled.
I morse kom ett mess från Årekompisen. ”Kan du fixa barnvakt datum si-så i sommar?” Jag tänker, det är nåt med det datumet. Just det, mamma ska till Dalhalla. Men vafan, en natt. I sommar är mina barn 14,5 och 16,5 år. ”Nej, men det behövs inte.” ”Bra. Boka in!” ”Okej, för vad?” ”ÖVERRASKNING!”
Då släppte det. Kanske vill folk faktiskt fira mig, trots att jag inte har ett hus. Det är ju för övrigt inte en berså som ska fylla år, utan jag. Jag får tummen ur och messar en av kusinerna med stora Sörmlandshuset, där 20 pers med lite god vilja kan sova bekvämt och köket är stort som hela min lägenhet. ”Kan jag låna för tjejfest? Tänkte bjuda med mamma och moster (alltså hans mamma) också, så att vi inte spårar.” Får svar med vändande post. Självklart får jag det.
Så att där har vi det: ett överraskningsdygn i juni, smörgåstårta på min balkong i juli (bra grej med juli är ju att folk faktiskt är bortresta=noll trängsel), tanthelg i Sörmland (med catering) i augusti. Och så ska min snubbe och jag komma iväg till Berlin också, det var ju min 50-årspresent till honom för två år sen, som så snöpligt fick avbokas. Nu kan jag fylla 50 utan panik.
Ja, må jag leva!
Anka springer 