I vintras upptäckte jag att en granne som jag räknat som en vän plockat bort mig från insta. Hennes kommentarer till mig fanns inte kvar och hon kom inte upp när jag sökte.
Jag började genast angsta, vad har hänt, hatar hon mig, det stämmer ju att hon inte hört av sig irl på evigheter, ingen gillar mig, misär.
Så igår dök hon plötsligt upp igen på insta, en bild på en födelsedagstårta. Inget inlägg på hela vintern. I hennes byline står det typ ”om du känner mig får du gärna följa mig”. Och så ett inlägg till, om hur det snart är dags för examen, hon har jobbat heltid och pluggat halvtid i flera år. När jag letar rätt på inlägget där hennes kommentar försvann är den tillbaka.
Jahopp. Hon hatar inte mig, åtminstone inte så mycket att hon plockat bort mig. Kanske har hon blivit stalkad och hoppat av. Förmodligen har hon dessutom extremt mycket att göra. Det är ju väldigt rimligt.
Jag fyller snart 52 år. Borde jag inte vara bortom känslan att alla innerst inne tycker att jag är en ömkansvärd sopa som bara får vara med på nåder?
Anka springer 
Jag tror aldrig att jag kommer att lämna den ängsliga 12-åringen i mig helt..
Inte jag heller. Kanske är det bara att vara människa. ❤
När jag var 18 dejtade jag en 25-åring. Hans jämnåriga tjejkompisar var ganska hemska, kom aldrig ihåg mitt namn, pratade förbi mig och ignorerade mig övrig tid. Riktiga mobbare, men naturligtvis inte så att andra direkt märkte det. Jag började tro att jag var så grå och obetydlig att ingen som träffade mig kom ihåg mig, att jag var osynlig, ett med tapeten. Det är läskigt ibland hur snabbt den känslan kan komma tillbaka.
Ja! Länge kunde jag titta i mina gamla skolkataloger från högstadiet och kastas tillbaka. Jag kände mig på riktigt som 35-årng fortfarande mindre och töntigare än 15-åringarna som gick i nian när jag gick i sjuan. Nu är katalogerna nog faktiskt försvunna och det får vara okej.