Månad: mars 2021

Syskon

På lunchen igår köpte jag två portioner indisk mat, barnen ÄLSKAR och det är så mycket billigare på lunchen. Ställde ut på balkongen, värmde i ugnen till middag. Dottern hade inte kommit hem ännu när sonen och jag satte oss. I tikka masala-byttan låg fem stora kycklingbitar. ”Hur många får jag ta?” undrade sonen. ”Ta tre, du. Så säger vi till henne att det bara fanns fyra.” (Stort föräldraskap!) (Alltså det fanns annan mat också, inga planer på att hon skulle svälta.)

Han tog två bitar. Sen tog han såsskeden och delade omsorgsfullt bit tre i två delar. Och tog själv den minsta.

Senare på kvällen ville han göra varm macka. Efter att ha moffat enorma mängder rostbröd i några månader har de plötsligt upptäckt surdegsbröd, alltså riktig bagerilevain (inte mig emot). Jag hade köpt en ny sort, han skar en skiva. ”Det här är ju inte bröd!” ”Jo? Vad skulle det annars vara?” ”Det är ju för fan bara hål, hur ska man kunna bre det här? Hål och kant, jag vill inte ha!”

Han HADE faktiskt en poäng. Men jäst luft är ju GOTT. Mer till mig!

Lite senare, medan jag låg och såg på Gift vid första ögonkastet (det här blir en bra säsong tror jag!) kom dottern ut i köket och började skära mackor. ”Ville han inte ha?” ”Nej, han tyckte att det var för stora hål.” ”Äsch, det är ju därför man gör dubbelt. Jag ska visa honom.”

Och så gick hon in till honom med en färdig dubbelgrillad macka. ”Kolla, det går visst! Kom, jag visar dig. Du får skära, du är starkare.” Och plötsligt stod de tillsammans i köket, utan mig. ”Vill du ha senap på också, det är jättegott? Här har du den.”

Bara sådär. Syskon ändå, efter månader av hat. Mina ungar.

av 3 kommentarer

Vi drar inte till fjällen

Vi hade fjällstuga bokad från i söndags. Fast vi skulle inte åka förrän på måndagen, sonen ville så gärna vara med på en skateboardgrej och eftersom dottern skulle rida halva lördagen såg jag fram emot att softa lite på söndagen, åka och handla, packa i lugn och ro.

I torsdags tog sonen spruta i skolan, nåt slags stelkramp/difteri/en till, sånt där trippelvaccin som barn vars föräldrar inte bär foliehatt får då och då. I lördags kväll var han ute och rände med kompisar, kom hem på slaget 23.30 som avtalat, rusade in i badrummet. Kom ut, skrattade: ”Ingen annan bör gå in där på ett tag.” Jag googlade på sprutan, det verkade rimligt. Jag frågade om han hade ont i armen. Det hade han. Och i huvudet. Så han gick och la sig, och jag med.

I söndags orkade han inte gå på sin skejtgrej, han hade ont i huvudet. Jag tänkte att det går väl över, åkte och handlade (i munskydd. Och fick full avstämning. I munskydd. Och täckjacka. Tur att jag inte är i klimakteriet än, det var svettigt nog ändå). Köpte sanslösa mängder snacks och godis inför vår fjällresa. Kom hem, packade. Sonen låg där han låg. Nös 20 gånger på rad. Tog motvilligt en allergitablett, pollensäsongen har ju rivstartat.

Och så blev det måndag, jag klev upp sex och packade bilen. Rullade matsäcksmackor, kokade kaffe. Dottern vaknade förväntansfullt av sig själv. Sonen vaknade inte alls. Drog täcket över huvudet och bara grymtade.

Jag packade vidare, lirkade, mutade, hulkade (när han inte hörde). Helt lönlöst, han bara drog täcket över huvudet och fräste. Jag gick promenad, ringde mamma, grinade. Vid lunchtid insåg jag att det blir ingen resa idag. Kollade nya avsnittet av Tunna blå linjen. Grinade. Drack en av syrrans unges överblivna näringsdrycker till lunch. Grinade. ”Jag mår ju illa när jag åker bil när jag har ont i huvudet!” fräste han vid ett tillfälle, innan han körde ut mig.

På kvällen åkte dottern och jag och köpte thai och sushi. Sonen kom ut och åt. ”Men imorgon, tror du att vi…” ”DET VET VÄL INTE JAG! JAG SÄGER JU ATT JAG INTE VET! DU LYSSNAR ALDRIG PÅ MIG!” Jo, men jag hör sällan vad du säger, mitt grymtande ickekommunikativa barn. Han okejade ändå att jag skulle väcka honom åtta och kolla läget.

Konstigt nog sov jag rätt bra, det trodde jag faktiskt inte. Syrran messade bild från stugan, det såg mysigt ut. På morgonen väckte jag sonen och möttes av samma grymtningar och täcke över huvudet. Jag lät det gå två timmar, försökte igen. Lönlöst. Då la jag ner. Inte orkar jag sitta sex timmar i bil för att i bästa fall få åka skidor i plusgrader i tre dagar, med en unge med tvivelaktig hälsa. Så jag gick en lång promenad istället, hittade årets första tussilago. Ringde och kollade om det går att åtminstone få tillbaka pengarna för liftkort. Kom hem, grinade lite. Men bara lite. Såg de två första avsnitten av nya Gift vid första ögonkastet. Värmde nuggets till middag och gjorde tonkatsusås till. Okejade att äta upp bilgodiset. Satt en stund i solen på balkongen och pratade med min snubbe. Kände att det ändå var rätt okej. På kvällen stack jag ut och sprang, första på rätt länge. Sen hyrde dottern och jag film, ”Trolls”. Den var inte lika dålig som jag trodde. Sonen kom ut, ”ser ni på film?”. Ja, vill du vara med? Det ville han inte. Vill du välja film imorgon då? Kanske.

Jag la mig tidigt, sov som en död. På morgonen tömde jag bilen, drack kaffe, åkte in till stan och träffade mamma. Gick in på Dello sport vid Hornstull, köpte två latte i pappersmugg. Berättade att jag tror att det var där jag drack min allra första riktiga espresso i slutet av 90-talet och att jag tyckte den var äcklig. Stod och snackade en stund, kände mig glad och stad och vårfin. Sen gick mamma och jag ett himla långt varv runt Bergsund, det satt solande människor överallt. Mamma blev stående en lång stund och tittade på de små soliga balkongerna mot vattnet. ”Här skulle jag kunna tänka mig att bo sen, faktiskt.” ”Ja, såklart! Och det kan du göra.” ”Nej, pengarna räcker inte om jag säljer huset.” ”Jo. Säljer du huset får du en vettig tvåa här. Och det här är så gamla hus, det är låga avgifter. Så gör vi! Sen.”

Sen sprang en ung och vacker kollega förbi iförd shorts i en liten löparklunga, han ropade och vinkade vilket gjorde mig jätteglad (och sen skickade han ett hjärta till mig på FB, ”Du såg så glad ut!”). När vi var färdigpromenerade gick vi och satte oss på en uteservering i solen, jag beställde räknudelsallad till mig och fish’n’chips till mamma, hon ÄLSKAR det. Vi hade så himla trevligt, och kaffe ingick så jag var till slut helt speedad. När vi var klara gick vi tillbaka till våra bilar, vi hade bytt inför sportlovet för mammas är mycket större. Jag fick tillbaka en städad och dammsugen bil. Mamma hade dessutom hittat spaken för att höja ratten. (Jag har hela tiden tänkt att det inte finns nån sån spak, eftersom den inte sitter där den satt på min förra bil av samma märke. Den visade sig sitta fem (5) cm till vänster om där den satt i förra bilen.)

Jag åkte hem, låg och läste en stund, stack ut och sprang. Kände mig, otippat, helt tillfreds. Från fjällen kom rapport om sex plusgrader och svåger med misstänkt influensa (corona har han redan haft). Jag mejlade jobbet och frågade om jag fick återkalla två semesterdagar. Min chef gjorde vågen, efter att hon beklagat.

På kvällen körde jag min dotter till stallet (hon har faktiskt varit ofattbart stoisk rakt igenom detta!) och åkte hem och värmde lasagne till barnen samt grillade tuna melt-macka till mig själv. Åkte och tittade på hennes ridning. Låg i soffan och såg Wahlgrens värld med dottern. Gjorde semlor. Packade upp.

Och nu är det torsdag. Besvikelsen är borta, ingen är sjuk. Jag vaknade av mig själv och tog en promenad i morgonsolen innan jag gick hem och kokade kaffe. Sonen har tagit antihistamin i några dagar och slutat nysa, dessutom har det blivit mycket kallare. Idag gick han upp, klädde på sig och stack ut med en vän. Dottern gick också hem till en vän. Jag blev ensam hemma och gjorde vågen. Jag har köpt indisk hämtlunch att värma till middag, surdegsbröd och maffiga tulpaner. Samt lämnat tillbaka rödvinsboxen jag köpte förra veckan att ha med mig, jag behöver inte en box rödvin. Jag har levt på nästan bara näringsdrycker, jag äter dåligt när jag är ledsen, och har gått ner ett kilo, inte tänker jag gå upp det på rödvin. Jag har inte ont nånstans och har jobbat med roliga saker hela dagen.

Jag är så tacksam och nöjd över att jag inte, på riktigt, trillade ner i ett hål när det nu blev så här. Ledsen blev jag så klart, allt annat hade ju varit stört. Men jag tog mig faktiskt ur det, på egen hand och utan att bränna nåt med barnen.

Och idag fick jag ett tryck på posten, en bild av en ärtig dam som dricker kaffe, att ha i mitt kök, tillsammans med en jättefin hälsning om hur vi snart fikar ihop igen. Från västkustkompisen som håller på och skiljer sig, jag skickade finkaffe till henne härom veckan. Jag hittade en ram och hängde upp den bums.

Det har snöat lite idag, men mest har de solat. Det är mars och det går åt rätt håll. Såklart.

(Bild av Marlene Boke)

av 6 kommentarer