På lunchen igår köpte jag två portioner indisk mat, barnen ÄLSKAR och det är så mycket billigare på lunchen. Ställde ut på balkongen, värmde i ugnen till middag. Dottern hade inte kommit hem ännu när sonen och jag satte oss. I tikka masala-byttan låg fem stora kycklingbitar. ”Hur många får jag ta?” undrade sonen. ”Ta tre, du. Så säger vi till henne att det bara fanns fyra.” (Stort föräldraskap!) (Alltså det fanns annan mat också, inga planer på att hon skulle svälta.)
Han tog två bitar. Sen tog han såsskeden och delade omsorgsfullt bit tre i två delar. Och tog själv den minsta.
Senare på kvällen ville han göra varm macka. Efter att ha moffat enorma mängder rostbröd i några månader har de plötsligt upptäckt surdegsbröd, alltså riktig bagerilevain (inte mig emot). Jag hade köpt en ny sort, han skar en skiva. ”Det här är ju inte bröd!” ”Jo? Vad skulle det annars vara?” ”Det är ju för fan bara hål, hur ska man kunna bre det här? Hål och kant, jag vill inte ha!”
Han HADE faktiskt en poäng. Men jäst luft är ju GOTT. Mer till mig!
Lite senare, medan jag låg och såg på Gift vid första ögonkastet (det här blir en bra säsong tror jag!) kom dottern ut i köket och började skära mackor. ”Ville han inte ha?” ”Nej, han tyckte att det var för stora hål.” ”Äsch, det är ju därför man gör dubbelt. Jag ska visa honom.”
Och så gick hon in till honom med en färdig dubbelgrillad macka. ”Kolla, det går visst! Kom, jag visar dig. Du får skära, du är starkare.” Och plötsligt stod de tillsammans i köket, utan mig. ”Vill du ha senap på också, det är jättegott? Här har du den.”
Bara sådär. Syskon ändå, efter månader av hat. Mina ungar.
Anka springer 
Åh, nu blir jag tårögd! Så fint!
Åh, man blir fasen tårögd när det händer! Vad härligt! Det är sannerligen inte ofta här hemma (söner, 14 och 17.) Ikväll har det t.ex. gapats könsord till varandra i bråk om den gemensamma speldatorn. Samt ”mamma, säg åååååt honom”! Jag orkar knappt reagera längre, men bävar för när det blir varmare så att grannarna hör dem genom öppna fönster… Men så plötsligt, någon enstaka gång ibland, så pratar de faktiskt snällt med varandra och jag och maken bara stirrar andaktsfullt på varandra i förvåning.
Plus ett på den.