Det är ju ett av mina mantran, liksom ”aldrig statiskt”. Nästan tio år har jag reflekterat kring detta, tror jag. Ändå lär jag mig aldrig.
Har genomfört nåt slags golgatavandring de senaste veckorna, med en son som, om han varit bebis, troligen hade blivit ursäktad med att han är i en utvecklingsfas, i.e. betett sig helt utomjävligt, så utomjävligt att jag i härom kvällen faktiskt fick fysiskt hindra min snubbe från att gå in och läsa lusen av ungen i fråga.
(Åh, just nu kommunicerar vi SÅ BRA (jag o min snubbe, inte jag o sonen)! Så bra att jag kan kalla honom ”gammal gubbe” när han föreslår att det som behövs är konsekvenser. Han är fin, min karl, men när det kommer till barnuppfostran märks det att a) hans barn är jämförelsevis plättlätta jf mina och b) han umgås för mycket med sina föräldrar, hans pappa är fan född på 30-talet.)
Han vill bara hjälpa mig, det vet jag. Men metoden är inte att bråka med mina barn. De vet vad jag förväntar mig av dem, det är fan inte ett informationsproblem. Så det får han inte, ska nån bråka med dem är det jag (fast helst inte).
Såklart vill jag också, då och då, faktiskt bara spöa skiten ur dem. Jag förstår faktiskt att folk gjorde det förr i tiden. Men det får man ju inte, och det är ju just bara när jag är i affekt som det känns som en bra idé. (Samt att det är aldrig nån man tycker verkar vettig som kommer med de där historierna om ”jag fick minsann stryk som barn, och det blev folk av mig”. – Eh, nej, det blev det inte.)
Så jag slår dem inte, jag försöker att inte skrika och tjata, men jag informerar tydligt om att den som lämnar disk och brända kaksmulor framme på köksbänken dagar kan inte räkna med att få ut sin månadspeng. (Detta väcker inte vrede men utlöser inte heller en diskinsats.) Jag skiter i att tjata så värst om skolan, jag informerar om att routern kommer att stängas av vid en viss tidpunkt. I övrigt går vi mest om varandra. Han sitter med vid middagsbordet, ömsom går det att småprata med honom, ömsom blänger han mest. Då och då knatar han iväg till skolan, oftast inte. Han är alltid glad när han kommer därifrån.
Jag övar mig i att tänka att det är en fas, att det blir bättre (en anledning till att jag angriper det på detta sätt är att ingen har nåt bättre förslag. Jag testar gärna diverse knep, men ingen verkar intresserad av att delge mig såna (utom just ”konsekvenser” och ”ramar” som jag ju inte tror så värst på).
Och plötsligt kommer han ut ur sitt rum, lägger sig i soffan och äter en glasspinne. Ropar på mig, ”mamma kan du göra en smoothie?”. Så det gör jag, jag hade handslagit en rättvisemärkt majonnäs om han bett mig. Han ligger kvar i soffan och sörplar i sig den (jag försöker att inte tänka på kombon hallonsmoothie/ljusgrön soffa, han är ändå 15 år) och sen går han tillbaka in i sitt rum men vi äter middag, bara han och jag för dottern är i stallet, och pratar om sommaren då syrrans familj hyrt hus i Säfsen en vecka och vill ha oss med, precis bredvid mtb-spåren i skogen. Lite senare byter han jeans och sticker ner till skolgården med sin sparkcykel. Han har längtat så efter cykelsäsongen och jag kan bara hoppas att det kommer att lyfta honom, fylla på lite energi efter den här vidriga vintern.
Idag är ingen i skolan men dottern läser läxor på sitt rum, sonen är glad om än trött, och jag hittar en strimma sol på balkongen där jag sätter mig en stund med bulle, saft och tidning efter lunch.
Idag är det såhär, imorgon är det på nåt annat sätt. Det är mitt största (och svåraste) projekt just nu, att inte drunkna i hopplösheten. Den ÄR inte statisk, tids nog bryts den. Och sen kommer den tillbaka, och då måste jag ha hunnit upp till ytan och andats lite. Då funkar det.
Anka springer 