”Det känns som att jag har huden utanpå!” säger jag till min snubbe samtidigt som jag hetslagar kycklingsallad till middag. (Grillad hel kyckling 39,90 på Hemköp denna vecka.) Sen skrattar vi, det jag känner är ju snarare nån sorts kombo av hudlös och alla känslor utanpå.
Det här har varit en sån konstig vårvinter, både meteorologiskt och inne hos mig. Det här med barnen antar ständigt nya proportioner och från och till känner jag bara att nu lägger jag mig ner, nu orkar jag inte mer. Sen gör jag ju det förstås. Men känslan – den finns, jag får ha den.
Men idag, just precis idag – inom loppet av en timme – ringde dottern och berättade att hon fått praktik (istället för skola) i en butik, sonen ringde och berättade att han lagat min baklucka (vilket bilverkstaden skulle ha 5 500 kr för) för andra gången, ”jag var och köpte epoxy och säkrade det med så nu håller det”, jag avslutade dotterns bupkontakter (inte för att hon är ”klar” på nåt sätt utan för att vi ger upp) (men hon mår bättre, och det är inte bups förtjänst) och fick helt oväntat beröm för mitt föräldraskap och bekräftelse i mina känslor, och sen ringde sonen IGEN och hade bytt till sommardäck åt mig också. Allt detta inom loppet av en dryg timme.
Samtidigt har jag drabbats av en liten blast from the past, en kompis har träffat en man och det är nåt hos honom som jag känner igen, men jag kan inte sätta fingret på det. Jag funderar, kollar fb och eniro (behövde inte gå djupare än så och det var ju bra för sånt vet jag inte mycket om, vill dessutom inte verka galen) och plötsligt – ja! Jag och några kompisar hängde ju med honom och några kompisar till honom ca 1995, jag har till och med legat med hans bästis. Jag ringer kompisen tre gånger på raken på lördageftermiddagen för jag kan inte härbärgera detta oerhörda. Hon blir orolig och ringer tillbaka på lördagkvällen, har det hänt nåt? Nej, det kan man väl inte säga. Jag drar en snabbversion och återvänder sen till syrrans 50-årskalas.
I dag på lunchen ringer hon upp igen, ”han är på högtalare nu, bara så att du vet!”. Vi vandrar tillsammans nerför Memory Lane, han minns inte festerna med mig och mina kompisar men bekräftar den gemensamma vännen, henne kände han väl. ”Har du kontakt med henne?” frågar han. ”Nej, för hon lever inte längre. Hon tog livet av sig…ja, 2002 kan det väl ha varit.” Vi pratar om henne, om hennes bror som är rikskändis. ”Vi var ju hemma hos dig i Hammarbyhöjden en gång” säger jag. ”Ja, säger du det så måste det ju vara så. Men jag kan inte minnas att jag nånsin hade mer än nån enstaka kompis hemma där, tänk att jag har haft fest utan att minnas det! Vilket slös!” säger han. Vi enas om att det måste ha runnit ut i sanden, men att vi sen sprang på varandra en gång till långt senare, det måste ha varit 1999 för jag och en kompis var ute och firade mitt första jobb, och stötte på honom och hans kompis i källaren på La Cucaracha, dansade salsa hela natten och drack en kanna sangría. DET minns han, däremot inte att de kom på fest hem till mig samma vår.
När jag kommer hem från bup letar jag rätt på en gammal dagbok. Jodå, det stämmer. Jag hade så mycket fest de där åren jag bodde mitt i stan, och ofta skrev jag gästlista i efterhand, för att påminna mig om att jag var omtyckt. Maj 1999, där står han listad. (Låter f ö som en helt SANSLÖS fest dit jag bjudit honom och hans bästis (som jag alltså legat med), den kille jag var ihop med över nyår det året, mina blivande barns pappa (som jag vid det laget strulat med från och till i över ett år) (herregud, formuleringen ”strula”) OCH min kusins bästis som jag konstigt nog aldrig strulade med trots att det formligen dallrade mellan oss (det var bra att jag inte gjorde det, han var också alkis). Herregud, vad var jag för bock?! Det där måste ha varit nåt slags all time high, det där är verkligen inte hur jag minns mina twenties – jag hade bitvis kul, men inte SÅ kul.
”Nej, men vi hade ändå andra saker att vara rädda för när jag var ung” säger jag till sonen när vi en kväll sitter och snackar gängvåld. ”Vadårå?” undrar han skeptiskt. ”Eh, ja, låt mig tänka. Kärnvapen. Eller ja, den är ju tillbaka. Men jo, aids!” Han stirrar skeptiskt på mig. Men så var det ju, vi var uppskrämda och första gången jag hade oskyddat sex med nån jag inte kände väl var jag 43 år. Hela mitt 90-tal rådde strikt kondomtvång. ÄNDÅ nojade jag tidvis över aids.
Tittar lite till i dagboken, men väldigt lite. Det är så länge sen, ändå är det så nära. ”Jag bär alla mina åldrar inom mig” sa min kusin till sina barn på sin 50-årsfest härom året. Så är det verkligen. Jag minns härom året när jag visade en kollega bild på min sons nya frisyr. ”Wow, 90-talsfrilla!” sa hon, som kanske är typ sju år yngre än jag. Och jag tänkte att vadå 90-tal, hur kan det ens vara ett begrepp? Det var ju nyss, härom året bara. Jag orkar faktiskt inte ta den vägen tillbaka just ikväll, när jag har huden utanpå och får klump i halsen av minsta lilla, t ex av årets första vitsippematta som jag ser från bussen.
Förra året hittade jag en blyertsteckning, ett porträtt av mig själv från våren 1992, samma vår som jag tog studenten. Det är fint och likt, men jag ser så allvarlig ut. (Obs, det är inte jag själv som ritat, jag kan inte rita en streckgubbe ens.) Jag la ut det på fb, skrev om mig själv att ”det blev ju bra Anka, du blev en tillräckligt bra vuxen med många fina människor runtomkring dig. Say cheese”. Och så ungefär känns det ikväll, en sån här iskall vårkväll när man glömt vantar och småfryser men ändå inte kan låta bli att gå ett extravarv på väg hem från cykelmeken (för såklart har en av cyklarna punka efter vintern) och spana efter vitsippor, för de syntes ju från bussen.
”Solen har gått ner och då sluter de sig så de är svåra att se” säger jag till min snubbe medan jag kryssar fram mellan geggpölar längs hagarna, men jag ger inte upp och DÄR hittar jag dem till slut i en skogsbacke 50 meter hemifrån, de har mycket riktigt slutit sig och står och sover.
Det tvångsmässiga blomletandet, ditt namn är Anka. Den tvångsmässiga guldkanten, ditt namn är också Anka. Jag minns ett tv-program om Dogge Doggelito för flera år sen, han berättade om sorgen när hans fru dött, hur han gick ner sig totalt och hans lilla dotter till slut sa till honom att ”pappa, man får vara ledsen. Men sen blir man glad”.
Jag har varit så ledsen i vinter, det har varit så mycket skav att jag bitvis inte fattat hur jag ska reda ut det. Och det är inte färdigutrett, det är bitar som fattas fortfarande, för barnen och för mig. Men just ikväll har jag bokat lunchdejt med min dotter på stan imorgon och tittat på nya avsnittet av Gift vid första ögonkastet med min son (och planerat hans bröllop. Ingen får ha blommig klänning). Jag har snabbspolat igenom nästan hela mitt 90-tal, hittat sedan länge bortglömda minnen och, som så ofta, landat i att världen ändå ÄR en bra plats. Tänk hon, 90-talskompisen som inte lever mer. Jag lever, jag får frysa om händerna en vårkväll i Stockholm. Jag får stå en stund med en gammal granne och prata om barn och jobb och gym och inte så mycket djupare än så. Kramas hejdå, gå de sista stegen hem till min varma, nystädade lägenhet och…känna kärlek, bara.
Älsk på allt. Just idag.
Anka springer 
<3!
Haha. Jag blängde surt på en tant som stod och rotade i snåren vid gångvägen strax utanför vårt hus, hon pratade högt med sin man om att nu finns det hopp när man hittar vitsippor. Det där är MINA vitsippor, tänkte jag ilsket. Jag vill ha kvar dem där bredvid min gångväg så att jag kan titta på dem varje dag, vafan ska du plocka dem för, du kan väl arsla dig upp i skogen åtminstone?
Ädla känslor.
Synd att du inte skriver mer om barnen, jag har inte alls fattat att det varit så jobbigt i vinter. Apropå det kom jag på att jag nog ska lösenordsskydda senaste inlägget, hehe.
Jag hittade ju den första tussilagon redan i slutet av februari. En ensam, nästan en månad tidig. Jag fick hålla mig för att inte plocka den. Hoppas flera såg. ❤️