Igår var jag ute och sprang i 45 minuter. Det porlade i bäckar, mossan i skogen var grön, solen sken. Det kändes som mars, minst. Jag var tvungen att håva upp tajtsen lite, och fick stanna och ta av mig ena tröjan.
I lurarna hade jag Klubben, Matilda Gustavssons nya bok om kulturprofilen och metoo. Den är fint insläst och lätt att lyssna på.
Men ämnet är ju inte lätt. Medan jag springer uppför en brant och jobbig backe berättar en tjej i boken om sex som urartar, om hur J-C trycker k*ken så långt ner i halsen på henne att hon inte kan andas. Jag kan inte heller andas, pga uppförsbacken. Kanske storknar jag lite av tanken också.
Jag var singel under stora delar av 90-talet, vill jag först skriva, men när jag börjar räkna (senare på kvällen, när jag gått och lagt mig) visar det sig inte vara mer än knappt fyra år, 1995 till 1999. Under tiden kändes det som en EVIGHET, i backspegeln känns det som en nysning.
Hur som helst, jag var ung och slät och fin och hårfager och ogillade att dansa men kunde prata med vem som helst. Jag var ute en del, på nattklubbar, barer och (helst) hemmafester (men inte i några som helst kultursammanhang. Det var visst tur). Ofta hade jag väldigt roligt. Nån enstaka gång drack jag för mycket, oftast drack jag inte mer än att jag kände mig glad, oövervinnlig och bubblig.
Och nån gång då och då träffade jag nån som jag gillade, nån jag ville träffa igen, nån som följde med mig hem, nån jag följde med hem. Antalet helt okända män jag legat med direkt efter EN krognatt är inte många, men antalet män jag följt med hem, eller släpat med hem till mig, efter första dejten är väl kanske…tio?
Och de har varit så…normala, allihop. Alla jag nånsin legat med har varit så snälla. Omtänksamma, måna om mig – fina, helt enkelt. Sen har det väl sällan varit lysande, sådär med nån man inte känner, men läskigt/hårdhänt/hänsynslöst – aldrig. Det ”jobbigaste” har varit nån enstaka gång när man fått säga till på skarpen om att inget oralsex under mens, tack. Inte värre än så.
Och så hör man, ständigt, om alla dessa övergrepp. Alla störda män, alla porrskadade unga killar helt utan koll (om nån på 90-talet föreslagit analsex för mig – jag kan inte ens tänka mig!). Alla as, och för den del alla med nollkoll på vad en random tjej kan tänkas gilla.
Inget sånt råkade jag ut för, varken då, eller som nyskild. Bortsett från random tafsande (fast aldrig på tunnelbanan) och kolleger som blivit för fulla på personalfesten (vilket jag på den tiden nästan såg som en merit, tafsad på av finanschefen!).
Vilken sanslös tur jag måste ha haft där jag lallade hem om nätterna, kissade under en presenning utanför Café Opera, badade naken i havet på Marstrand en varm augustinatt med en trubadur (!) (den gången var det nog större risk att jag faktiskt skulle ha drunknat), vinglade hem ifrån en personalfest och vaknade med en bukett trädgårdstulpaner som jag inte mindes att jag plockat prydligt nertryckta i en vas på soffbordet, åkte svarttaxi och prutade, följde med en amerikan till London över helgen (mina föräldrar visste varken vad han hette i efternamn eller vilket hotell vi skulle bo på). Samt den gången när jag, som helt nybliven och därtill okysst 17-åring, var en hårsmån ifrån att följa med en australisk flottist på samväldesövning ner på stranden på en malaysisk ö för att ”byta tröja med varandra”, han hade en så fin tröja som jag verkligen suktade efter. Herregud.
Det gick bra. Alla de gångerna gick det bra, och jag får väl skylla på lika delar tur, streetsmartness (trots allt!) och det faktum att världen, Stockholm, EGENTLIGEN är en rätt schyst plats. Och att de män jag under åren gillat och tänt på, faktiskt haft kultur. Och hyfs. Hur svårt kan det vara?
Anka springer 