Nämen! Jag har varit nere och dykt, för att sen flyta upp igen! Har man sett på maken? (Ja, det har man ju.)
Sista dagarna på jullovet var jag sjuk. Alldeles odramatiskt: en kväll med feber, följt av en dag utan feber men med ynk. Horisontalläge. Dagen därpå började jag jobba, det funkade.
Men det där lilla, det räcker för att välta balansen totalt här hemma. Om inte jag står upp och pekar med hela handen många gånger om dagen, då faller ALLT. Barnen slutar hjälpa till med ens det basala, jag blir rasande, de blir rasande, på mig och varandra. Och det tar sån tid att vända tillbaka det! Tid/marginaler som jag ju inte har. Och vips har det gått en vecka av ångest, kaos och osämja. Jag grinar i telefon med mamma (och skäms, för hon har ju ingen att grina vidare för. ”Du kan vara helt lugn, jag berättar inget av det här för nån!” säger hon. ”Jaha, nähä? Men varför inte? Berätta det för vem du vill, du. Jag skäms inte, det ska inte du heller göra.”), spyr ur mig på nätet, lyckas till och med tvinga iväg dottern till stödverksamheten trots att hon protesterar med exakt vartenda medel hon kan komma på.
Och sen…faller allt på plats, liksom. Nu blev det såhär igen! Barnen orkar plötsligt inte upp på morgonen och fattar äntligen att lovet är slut, att det inte funkar att tvärvägra när mamma säger läggdags. Mamman fattar att det lönar sig att backa istället för att tända på alla cylindrar, åtminstone ibland. Mamman tränar, bastar och äter lunch med sin bästis på jobbet. Mamman har en ledig eftermiddag och smiter till badhuset med sin snubbe, sitter i jacuzzi och åker kana och fikar med sjöutsikt. Dottern bestämmer sig för att gå i barngrupp. Sonen blir bjuden på en rolig fest. Mormor kommer och lagar middag så att mamman kan gå och kolla dotterns ridlektion för första gången på länge. Sonen tar en promenad, bara för att det är skönt.
Plötsligt bara flyter allt igen. Och då blir mamman så gråtrörd att hon till slut faller för tjatet om ett eget djur. Syrrans ungars hamstrar får byta hem och flytta hit efter sportlovet.
Anka, du må vara sämsta kaosmorsan – men du är bäst också. Och när ingen annan säger det åt dig får du säga det själv.
Anka springer 