Månad: januari 2021
Mamma: Hur var utvecklingssamtalet? Får du vara kvar?
Jag: Jag är en nyckelperson!
Syrran: Nej Anka, du var ett nyckelbarn. Det måste ha varit det hon menade.
Jag älskar dem.
Lösenordsskyddad: Inte var helt hundra
Det snöar
Det snöar, båda barnen har varit i skolan, mamma var här på lunchen och vi gick runt hagarna, kollade in de översvämmade dikena och åarna och klappade hästarna. Min flicka har varit i stallet, min pojke har stängt av datorn i tid och ligger nu i badet. Jag har byggt snölykta på balkongen, stretchat en halvtimme framför datorskärmen och nu har jag tänt brasa och ska snart gå och lägga mig. Ingen är arg.
Vinter. ❤
Ja, jävlar
Kvällen innan skolan började påpekade jag för sonen att jag hade tänkt gå till jobbet men att dottern sagt att det ju inte gick, pga skolstarten. ”Tänk, hade det varit för några år sen hade det inte varit nåt problem. Nu ba: Nä, kan inte gå till jobbet. Måste stanna hemma och passa tonåringar. Kan inte du bara ställa ditt eget larm?”
”Nä. Jag vaknar ändå inte av det.”
”Men hur skulle jag ha gjort om jag hade varit tvungen att gå till jobbet, tror du?”
”Då hade det nog varit annorlunda. Men nu är det såhär, förstår du.”
På morgonen satt jag i soffan och jobbade. Klockan sju hörde jag nåt som plingade. Tänkte att visserligen hade dottern sagt att hon skulle upp tidigt och locka håret, men 2,5 timme känns ju lite väl. Tio minuter senare plingade det igen, och plötsligt hörde jag nåt helt annat – nån duschade.
Jag smög ut i hallen. Sonens dörr var öppen, sängen tom. När han duschat klart gick han och rörde ihop ett glas oboy åt sig själv. Snart kändes doften av herrparfym, och sen kom han och ryckte åt sig den snygga Lyle & Scott-ryggan han fått i julklapp men underkänt, som låg på vardagsrumsgolvet och väntade på att återlämnas.
”Va, tar du den där nu? Jag tänkte lämna tillbaka den i eftermiddag. Om du tar den nu går det inte att lämna tillbaka den.”
”Jag ska ha den.”
”Har du laddat datorn förresten?”
”JAJAJA!”
Och lite senare: ”Hejdå!”
Knappt två timmar senare rann även dottern ut genom dörren och jag blev ENSAM HEMMA. Hon kom inte ens hem till lunch enligt schema, hon stannade och åt i skolan.
Jag gick och handlade efter lunch, köpte två stora orkidéer, en vit amaryllis och en bunt röda tulpaner. Blev helt svettig av att släpa hem dem. La mig och sov en dryg timme, kan inte minnas när jag senast sov så gott (och då sover jag nästan alltid väldigt gott, så det här var nåt alldeles extra).
Efter middagen gick sonen in på sitt rum, och nån gång vid 20 kom han ut igen. ”Jag går ut!”
”Va, jaha? Vart ska du, då?”
”Ut, bara. Med Nils å dom.”
”Aha, vad kul! Klockan elva, då?”
”Kanske det.”
23.20 kom han hem, då hade jag hunnit bli lite orolig fast innerst inne ändå inte.
”Vad har ni gjort?”
”Vi satt hemma hos Emma och spelade kort och drack läsk.”
Å, min unge. Han, som inte träffat en kompis på hela lovet. Nu är han glad, kall och rosig. Räknar upp namnen på kompisarna, killar han känt sen lågstadiet, med föräldrar jag känner.
På lördagen sover jag länge, kollar sen mejl. Akut extrainsatt studiedag på måndag, sen distans. Jag börjar nästan gråta, JAG ORKAR INTE. Sen ser jag att det bara är halva tiden som ska vara distans. 2,5 dagar ska de ändå vara på plats. Och barn med särskilda insatser, alltså dottern, ska vara där som vanligt.
Vid middagen frågar jag sonen om de inte pratat om detta i skolan? Jodå. ”Jag hoppas det blir onsdag torsdag fredag i skolan, de är minst tråkiga” säger han.
Alltså, vi reser oss ju från en sån himla låg nivå men bara detta att han faktiskt planerar för att gå dit, för hur det kan bli bra. Inte det här tvärtrumpna ”Jag tänker inte”.
Och dottern också, hon är helt inne på att gå sina dagar som de bestämdes före jul. Sonen säger nåt nedlåtande om hennes mentor, ”ingen gillar honom förresten”. ”Joho! Är du säker på att du förstår vem vi menar? Jag gillar honom, mina klasskompisar också!”
Aldrig statiskt. Tack.
Köper en lott
Båda barnen gick till skolan, av sig själva, utan knot (och utan solsken i blick, men man kanske inte heller ska begära att de ska älska sin skola villkorslöst).
Jag har tagit fram färs till fredagsburgare, jag började tidigt och kan därmed sluta vid lunch, det är mulet ute men snön gör det ändå ljusare än på länge. Jag ska ta bussen till centrum och promenera hem.
Och jag ska inte köpa en lott, för det är inte jag. Men tulpaner ska jag köpa. Och kanske en orkidé.
Och kolla här då!
Min parkas, som är lika gammal som min son, har gått upp i en söm plus att blixtlåset börjat hoppa. Muddarna är så luggslitna att det är pinsamt. Ändå älskar jag den, blir glad varje gång jag tar fram den på hösten.
Så ser jag plötsligt den här jackan i reklamen. Kanske, kanske är den en värdig efterträdare. Fri frakt, fri retur. Nu längtar jag efter mitt paket!
https://se.tretorn.com/dam/klader/vinterjackor/sarek-72-cw-wmn-navy-475772080xs
Villkorslöst
Jag lyssnar på en jättebra bok. Allt är bra med den, utom att hon några gånger lyckas klämma in att hon ”älskar sina barn villkorslöst”.
Och det är hon ju inte direkt ensam om, hur ofta hör man inte folk tjata om det? Folk som har som enda info i sin Facebookprofil att de ”älskar sina barn mest av allt”.
Åh, jag tycker att sånt där blir så himla smetigt. Ni som hör/läser mig gnälla här – tvivlar ni nånsin på att jag älskar mina barn? Det gör inte jag. Det kanske är därför jag inte måste tjata om det.
Fast just nu, när de båda börjar skolan imorgon, och visserligen klev upp utan knot imorse men nu sover middag sen länge, båda två, då hänger kärleken löst. Jag ska dessutom upp tidigt och jobba imorgon. Undrar om de har somnat när jag kliver upp.
Jag hade tänkt åka till jobbet imorgon faktiskt, såg fram emot det. Men när jag sa det till dottern tittade hon häpet på mig: Men vi börjar ju skolan på fredag!
Just det. En 13-åring och en snart 15-åring. Klart att jag måste vara hemma och curla dem. Det de klarade när de var 9 och 11 har de sedan länge glömt, i alla fall när det gäller morgonrutiner.
Tur att jag älskar dem så himla villkorslöst då, så att jag ställer upp på detta. Vad skulle annars vara ett lämpligt villkor?
Fel brallor
Nämen alltså, det här jävla mysbyxelivet!
Igår jobbade jag första dagen efter min ledighet. Jag hade sovit dåligt och kände mig ruggig, hoppade i ett par otroligt sköna och fruktansvärt fula fleecebyxor med mudd längst ner som jag köpt på Lager 157:s barnavdelning för länge sen. (Ibland är det bra att vara kort!)
Vid 18 hade jag jobbat klart och skulle åka och handla middag. Jag tog på mig en hoodie, en tunn dunjacka och svarta kängor. Jag hade en bra hårdag. Jag tittade mig i spegeln…
…och skuttade till. Fleecebyxor, där går nog faktiskt min gräns, även om de är mörkblå och därmed rätt diskreta. Dottern tittade förbi. ”Men mamma, du kan inte åka och handla i pyjamas, du ser inte klok ut!”
Sant. Men vad skulle jag ha i stället?
Jag äger två par halvvettiga jeans, men de är också från Lager 157 och i sanningens namn ganska fula. Jag ska inte köpa fler jeans där, det är ett sånt lotteri, både med passform och hållbarhet (och den ekologiska hållbarheten får man nog inte ens tänka på). Jag har ett par från Gina Tricot också, men de har gått sönder vid ena hällan, det tog stopp när jag skulle dra upp dem. Undrar varför? Sen har jag några par ”finbyxor” också men de verkar också ha…ähum…krympt i år.
Klänning skulle jag ju kunna ta men jag har ju redan stickad tröja på mig, det blir för bökigt. Dessutom måste jag ha stövlar till då, och jag tror att det är för halt för stövlar.
Mina bästa byxor är ett par pyjamasbrallor i rutig flanell. De är fantastiska och de sitter som en smäck. Men jag kan ju inte åka och handla i dem.
Villrådigt drar jag av mig fleecebrallorna. Nämen! Jag har ju mina svarta yllelånkisar under! De är diskreta och bra. Sockor, jodphurs, halsduk och lång parkas, sen är jag klar. Känner mig fin till och med.
Jag går ett snabbt varv i mataffären, smiter in på Hemtex och köper mitt sjätte set flanellpåslakan på en dryg månad. Jag är enda kunden i butiken, fattar först inte ens att det är öppet, så ödsligt och mörkt ser det ut. De rear ut de här lakanen nu, de är LJUVLIGA. (Det är sånt man kan unna sig när man inte köper busskort, inte äter ute, inte-jävla-nånting: att köpa sex påslakanset på en månad. Både jag och barnen älskar dem.)
https://www.hemtex.se/article/paslakanset_156474?attr1_id=78
Sen går jag till pizzerian, beställer varsin kebab till barnen. Sätter mig på en barstol, blickar ut över det öde förortstorget. En Anka, en bardisk och en glad pizzabagare i bakgrunden. Fem minuter räcker för att jag ska börja känna nån sorts…normalitet igen, liksom. Att världen finns kvar, pågår. Att det finns nåt normalt sen, bortom det här jävla undantagstillståndet, där man kommer att kunna, med Malin Haawinds uttryck (följ henne på Insta, ”attväljavrede” heter hennes konto) ”mötas över borden”. Jag längtar så mycket till det.
I väntan på det borde jag kanske, eventuellt, försöka skaffa mig ett par decent brallor eller två. (Trots att det jag längtar mest efter är ett par friluftsbyxor som är sköna att gå i skogen med.) Så att jag slipper gå till jobbet i pyjamasbyxor när det är dags. (Jag lär iofs inte vara ensam om det.) Men till skillnad mot att köpa påslakan känns projektet ”köpa nya byxor” helt ogörligt. Jag vill inte, jag tänker inte. Den dagen jag får komma till jobbet under normala förutsättningar igen (alltså inte börja 05, till de passen kör jag faktiskt in ibland men det är lite pyjamasvarning på dem också) tänker jag ha klänning, kofta och stövlar. Eller så är det dags för sandaler då.
Ett år, snart, har jag gått hemma. Tio månader om bara några dagar. Jag har egna instagramposter från mitten av april där jag redan misströstar. Om jag vetat.
På nyårsdagen åt vi middag hos min snubbes bästa kompisar på landet, de var nytestade och hade antikroppar, hela familjen (eller så var de galet sällskapssjuka, vad vet man?). Det var så makalöst trevligt att bara stå och hänga en stund vid bardisken med två klunkar vin eftersom jag skulle köra hem samma kväll, en trave crostini och en burk skagenröra. Att sitta runt det stora bordet med köttgryta, julmust och deras fina hund vid fötterna. Det kändes så vanligt, ändå kan jag knappt minnas när jag senast gjorde nåt liknande.
Det finns kvar, och det kommer tillbaka. Och om jag ska kunna bära byxor över huvud taget i denna avlägsna framtid är det hög tid att dra i alla bromsar som finns nu, herregud vad jag har svullat det här jullovet. Legat kvar i sängen med pappers-DN, kaffe och hemkokt chokladkola långt in på eftermiddagarna. Och det har varit värt det, nåt kul ska man fan kunna få ha. Men nu räcker det. Nu vill jag ha på mig riktiga kläder och vistas bland folk.
Måtte den här jävla vaccineringen gå fort och FUNKA.
Anka springer 