Plötsligt fick jag tid för att operera tantfoten om två veckor. Först blev jag glad, sen blev jag stressad. Operationen ska ske dagen innan jag, min snubbe, syrran och hennes man samt en kusin och hans fru ska gå och se Johan Glans och David Batra på Cirkus, nåt jag verkligen sett fram emot. Det låter inte optimalt.
Dagen därpå ringer kliniken. Har jag några frågor? Ja. Jag ska gå på teater… ”Ånä! Det tror jag faktiskt inte” säger den snälla sköterskan. Det är tre dagars högläge och plastfot i åtminstone fyra veckor.
Plastfot. (Brolinben säger en kollega.) Det hade jag ju inte räknat med. Jag vill inte gå med ett jäva legoben hela försommaren. Jag vill ju bada!
”Kan jag byta tid?” undrar jag. Nej, det kan jag inte. Narkosläkaren gör ett sällsynt besök just den dagen.
Mäh.
Jag har haft så satans ont av foten i perioder men exakt just nu har jag faktiskt inte det. För härom veckan tog jag (alldeles för tidigt, men det visade sig ju bli bra) fram ett par vårskor, några år gamla sneakers från en tantaffär. I dem fick mina formgjutna stenhårda Olmedsulor inte plats. Jag linkade från bussen hem till min snubbe och förberedde mig på en dag i misär.
Istället kändes det hela dagen som om jag dansade. Ett träningspass med mycket benböj dessutom, och så var foten – ja, inte som ny förstås, men det kändes inte längre som att jag drabbats av benröta från halva vaden och ner.
Några dagar senare gick jag till Löplabbet och fick hjälp att välja ett par mjuka sviktsulor med pelotter och hålfötter och dämpad häl. 900 kronor kostade de, det var ju lite skrattretande, men så var det. Och ja, fötterna fortsatte vara ca tusen gånger gladare än med idiotsulorna.
Detta försökte jag sammanfatta i några snabba frågor till sköterskan, som raskt bokade en telefontid med en annan läkare, för min ortoped är tydligen på semester.
Igår ringde andra ortopeden. Jag dryftade mitt hat mot sulorna, min tvekan inför operationen, samt också att min häl och båda fotknölarna i och för sig fortfarande är svullna och ömma men att jag inte fattar hur det kan komma från världens minsta utväxt framtill på foten. Han peppade, jag kommer med allra största sannolikhet inte alls att få en plastfot, det är ju ett pytteingrepp. ”Det ska räcka med ett förband. Kan du jobba hemma? Då tror jag inte du behöver nån sjukskrivning. Eller det beror väl lite på din inställning till knark, haha! Teater? Jamen absolut, can’t see why not. Men du, om du är orolig är det ju lika bra att du kommer hit, så får jag titta på din fot. En kväll nästa vecka?”
Så plötsligt har jag en dejt med en ny doktor nästa vecka. Och ett hopp om att faktiskt få hjälp med den här skiten som jag gått omkring med i TVÅ ÅR. Två år sen jag senast sprang.
Tänker så klart absolut inte ropa nåt som ens påminner om ett hej, men vågar ändå hålla tumme för att det kanske eventuellt kan bli lite, lite lättare framöver.
Anka springer 
Då ropar jag i ditt ställe! Bra att du får träffa en vettig doktor.
Det där är ju sedan gammalt: de flesta besvär avtar så snart man får tid till en doktor/intervention. Att genomföra själva interventionen verkar inte behövas. En mkt bra åtgärd-tidsbokning.
Jag håller stortårna för att dina fötter går att fixa snabbt och lätt 🌼