När jag publicerat gårdagens inlägg upptäckte jag att jag, i tisdags, tydligen döpt det till ”Hate it”. Så kändes det ju inte längre när jag låg i soffan igår kväll med julmust, cheddarost och chips, två tonåringar som kom och gick, ett par långfärdsskridskor i hallen och en väderprognos som lovade sol i helgen.
Ibland undrar jag om ”aldrig statiskt” är den mening jag använt oftast i min blogg. Det är nog ändå det som oftast definierar mig, att jag faktiskt har förmågan att lyfta mig själv rätt snabbt och ofta. Jag går inte ner mig. Dels har jag inte råd, rent mentalt, men dels tror jag faktiskt att jag har en rätt stabil grundfysik – eller kanske snarare ett stabilt psykiskt grundläge. Det, och så min förmåga att nästan alltid kunna somna/sova. Man kommer långt på det.
Solen skiner, jag sitter i mitt ljusa kök och jobbar vid matbordet. Jag har varit ute och gått på lunchen. Inget barn har klivit upp, men det får vara så. Jag mår bra.
Anka springer 