Det är så JÄVLA JOBBIGT just nu på nästan alla fronter. Men utöver det är jag bjuden på middag hos Järvsö (som inte har kvar Järvsö för hon har skilt sig) ikväll, och jag kan inte tänka mig nåt finare sammanhang att fira onsdagskväll i.
Så efter att ha stresslagat matlåda och packat kontorskläder cyklar jag i tajts och linne en mil i 14 plusgrader, ställer cykeln vid en helt annan station än min vanliga (för där bor Järvsö) och åker ett annat tåg till jobbet. Dimper ner på sätet, tantsvettig och dan, och inser att jag sitter mittemot mitt kusinbarn. Han är lika gammal som min dotter och går i samma skola som min bonusdotter. I 20 minuter får jag småprata med ett barn som inte är mitt, med ett barn som är exakt så trevligt som alla andra tycker att mina barn är (när inte jag är med). Vi pratar motorer och gymnasier och egentligen inte mer än så. Ändå känner jag mig påfylld och glad när jag kliver av, och den känslan sitter i.
Nu ska jag jobba några timmar till, och i kväll ska jag sitta några timmar med de finaste tjejerna och ett glas vitt vin, för att sen cykla den där milen hem genom sammetsnatten igen.
Och sen orkar jag lite till. För det gör jag alltid.
Anka springer 