Jag köpte ju ett gäng böcker från Adlibris härom veckan. Vissa var bra, andra mindre så.
Och så lånade jag lite på bibblan. Bland annat ”Hon hette Jennie” av Moa Herngren. Alltså, jag vet väldigt lite om förlagsbranchen. Men ska inte en redaktör se och fixa rena faktafel? Alltså fel av typen ”Han körde norrut, mot Solna och Skogskyrkogården”. (Skogskyrkogården ligger söder om stan och är rätt välkänd. Och ett världsarv.) Och inte är det rimligt att en kille som tydligen är uppväxt i Aspudden inte känner till att det finns en plats som heter Midsommarkransen (dessa två stadsdelar/förorter är i princip ihopväxta med varandra)? Och hur kan ett par som träffas i mars ha varit ihop i ett halvår i maj? Och inte brukar begravningar hållas på söndagar?
Jag har läst alla Moas böcker och gillade verkligen de två första, så hur det här gick till förstår jag faktiskt inte. Det är synd, för ämnet (kärlek och sjukdomsbloggande!) är intressant och lite oväntat.
Just nu läser jag den nya Elizabeth George-boken, ”One Evil Act.” Herregud. Ms George har tydligen varit i Italien på språkkurs. Därför utspelar sig delar av boken i Toscana, och det kan den väl få göra. Men VARFÖR pretto-envisas med att skriva ut dialoger på italienska? Jag råkar kunna tillräckligt med italienska för att förstå det mesta, men det gör ju inte alla. Och det löser man tydligen genom att i nästa mening halvt om halvt förklara vad som sas. På engelska. Oerhört irriterande.
I slutet tackar författaren dessutom sin språkskola och sin italienska korrläsare. För det är tydligen viktigt att det blir rätt med utrikiskan. Fast bara viss utrikiska, uppenbarligen. Den onda svenska exfrun heter nämligen – Birget. Kunde hon inte ha lagt två pund på att be nån med svenska som modersmål (inte bara nån som sett för mycket på tysk porrfilm) att korrläsa detta enda svenska namn?
”Augustiresan” av Anna Fredriksson hann jag läsa ut under två dagars tältande. Jag har läst ”Sommarhuset” av henne också. Båda är jättebra, välskrivna och med mycket trovärdiga personporträtt. Extra plus för att personerna i böckerna har rimliga namn, t.ex. Petra och Susanne. Jag AVSKYR när folk i min ålder (40+) tilldelas namn som Nike och Savannah. As if, liksom. Till skillnad från Moa verkar Anna dessutom ha besökt orten hon skriver om – Augustiresan utspelar sig på Österlen, en plats dit jag alltid längtar. De fikar på Olof Viktors, och det får jag också göra snart!
Under min egen juliresa, som jag hoppas ska kunna stretchas in i augusti, tänker jag läsa ”Lowlands” av Jhumpa Lahiri. Om inte maken hinner före, jag har äntligen lyckats tvinga honom att läsa ”The Namesake” och givetvis älskar han den. I så fall får jag väl lov att läsa ut Elizabeth George. Jag VILL ju veta hur det går för Barbara och Hadiyyah, alla andra skiter jag i.
(Och i dag har jag lånat böcker till ungarna också. Djurböcker till dottern, böcker om fotbollslag till sonen. Fast han är ju på landet och läser endast 30 år gamla Knasen-tidningar just nu. Undrar vad det gör med hans världsbild.)
Anka springer 
I den svenska översättningen heter hon Birgit om jag inte missminner mig. Men italienskan och alla upprepningar var sjukt tråkiga även i min bok. Ingen mer E G för min del. Kan rekommendera en bok som heter Middlesex (förutom n-ordet på några ställen), där får man några grekiska ord här och var bara…. 😉
Haha, kul med bokdissningar. Fast när jag dissade DN:s följetong förra sommaren dök författaren själv upp i kommentarsfältet och var förbannad.
Dålig research är fruktansvärt irriterande. Ren snålhet av förlagen. Pappa jobbar ju i branschen, förutom att han översätter gör han notapparater och rena faktagranskningar. Hans timpeng är rent skrattretande låg, men jag antar att de ändå har svårt att få det att gå ihop. Men de felen du påpekar borde vilken redaktör som helst ha hittat. Synd, jag har också gillat Herngren.
Jag sträckläste Johan Theorins senaste, Rörgast, inatt och idag. Mycket bra. Honom gillar jag verkligen. Har även läst The Slap (Örfilen) och funderar på att våga mig på en försiktig bokdissning. Den var bra, det var den verkligen. Men fruktansvärt sexistisk. Det kom smygande på mig under läsningen. Australien kanske är en jävla machokultur?
Middlesex har stått på min att läsa-lista i flera år, nu måste jag snart ta itu med den!