Jag helgar sportlovet genom att detoxa från sociala medier. Jag orkar inte se en enda till lycklig kärnfamilj på en alptopp.
Men:
I fredags åt jag middag hos en granne som jag inte umgåtts med förut, hon bor på gatan ovanför och vi har köpt och sålt saker till varandra via den lokala fb-gruppen i åratal. Vi blir alltid stående jättelänge, och nu hade hon bjudit hem ett gäng tjejer som inte kände varandra sen innan, åtminstone kände inte alla alla. (Grannbästisen var dock med.)
Och heureka! Som omväxling i vårt jävla gated hood var det inte en massa tjat om villapriser, Åre och lyckade idrottsbarn, utan snarare ”vart flyttade ni efter er skilsmässa?” – ”Jag bor i röda husen. Skilsmässohusen”, sa jag. – ”Lägg av! Alla berättar om hur mysigt ni har det där. När köpte du, hur hade du råd med det?” bubblar två av tjejerna, som bor i varsin tvåa mycket närmare centrum, dyra avgifter och barn som inte vill bo hos mamma pga för trångt. Det är varmt och innerligt och äkta (och god mat).
Kvällen därpå ska jag laga middag och min sista vitlök har torkat, den går inte att använda. Jag messar en granne, hon är inte hemma. Jag ringer på hos två grannar – en är inte hemma, den andra saknar också vitlök. Jag går vidare, drar mig. Orkar inte småprata. Men till slut så. ”Ja, så klart! Vill du komma in och kolla, vi har fått upp en ljuslist! Efter fyra år! Kolla! Och vad kul att se dig, vi har ju sagt att vi ska ses allihopa i vår och nu är det vår väl? Jag ska bjuda in till min altan!” Vi blir stående en stund, jag i pyjamasbrallor och hon i morgonrock. Så tydligt, plötsligt, att jag hör hit. Min plats.
(Fast igår var jag i gamla förorten. Den är så mycket mer hemma. Och jag kommer aldrig mer att bo där. I nya förorten är det precis bara mitt kvarter som är mitt, och så fårhagarna. Och grannarna.)
Förutom detta deppar jag över att en väns vän som jag träffat flera gånger och verkligen gillar, i detta nu ligger och dör (eller så har det redan hänt) i bröstcancer. Hon är 49 och bor i ett land där man börjar screena vid 50. Jag är 51 och har redan gjort mammografi sex gånger, om jag räknat rätt. Jag känner /till/ minst fyra tjejer här i Stockholm som fått bröstcancer innan 50, två av dem faktiskt redan runt 35. (Och trots det är jag dålig på att undersöka mig själv.) Vi skulle ju hälsa på den här tjejen, har pratat om det länge. Nu får jag istället fundera på om jag kan komma ifrån länge nog för att resa på begravning.
Fulfebruari, min snubbe är så klart i fjällen och vi hade nån sorts plan om att jag skulle ta bussen upp i morgon men det ska jag inte. Det går inte, jag kan inte och helt ärligt vill jag faktiskt inte ens. Det är för långt för så få dagar och jag är egentligen inte jättesugen på slalom ens. Kanske om jag fått med mina egna barn, men det får jag ju inte. (Nu ska dessutom kompisar till honom köra upp på fredag, vill jag åka med? Nej, det vill jag inte.)
Jag ska gå hem ifrån jobbet istället, traska långsamt, lyssna på bok och försöka carpa diem så gott det går. Inga katastrofer exakt just nu tror jag. Kanske orkar jag till och med beställa en ny diskmaskin.
Anka springer 