Torsdag morgon, jag vaknar tidigt av vårfåglar (eller av sonens larm tre rum bort, det gör dock inte han själv) och släpper ut håret som jag tvättade på onsdagkvällen och snurrade ihop i en blöt knut med en rejäl dutt olja i. Det blir lockigt och stort och vilt, jag känner mig som en ung Sarah Jessica Parker. Sonen övningskör till sitt praktikjobb och plötsligt känner jag igen ett namn på radio – det är en kille som jag dansade med en hel natt sommaren 1996, vi träffades på min kusins 25-årsfest och han var så jävla snygg. Jag var också snygg för jag hade precis varit två veckor i Grekland, jag hade guldhår och fräknar och bruna ben och kort blommig klänning och när festen var slut promenerade vi hand i hand från Ekensberg till Skanstull i soluppgången och vi sa inget alls när vi skildes åt men när jag veckan därpå gick förbi butiken där han jobbade fick han panik och började vimsa om att han ju fortfarande var förlovad och det här går ju inte och vi borde inte och jag kan inte och så vidare. Jag satte näsan i vädret och gick hem och eventuellt grät jag en skvätt men det var fortfarande juni och jag kände väl att det kommer fler chanser den här sommaren och eventuellt gjorde det det, men det är bara honom jag minns. Sonen var väl inte jätteintresserad när jag utropade ”men gud, den här killen var jag jättekär i när jag var 24!” för han kan nog inte ens tänka sig att lastgamla 24-åringar kan känna förälskelse, men det gör inget.
När jag kom hem igen var min städtjej på plats, det är en av de grejer jag funderar på att dra in på i vår men samtidigt… en gång i månaden, några hundra. Jag får försöka fortsätta prioritera det. Jag lämnar henne ensam och åker till jobbet, promenerar över Nybroplan i nån sorts föraning av vår, glömmer till och med att ta på mig mössa. På lunchen tränar jag för första gången sen före jul. Tantfoten är inte helt med mig men inte heller helt mot mig. Det mesta går att anpassa till en stel fot och efteråt är jag så glad och självgod att jag knappt vet var jag ska göra av mig själv. Jag inhalerar matlåda och jobbar sen hela eftermiddagen, vi är några tappra kolleger på plats och det är så mysigt. När arbetsdagen är slut gör jag sällskap med en kollega till tunnelbanan och där möter vi en tjej som jobbade med oss för några år sen, vi har alla barn i exakt samma ålder och fascineras tillsammans över att de i princip bara köper begagnade kläder. Dyra märkeskläder (”En HH-jacka! Jag ba: ‘men det är ju stöldgods!'”) visserligen, men ändå. Begagnat. Det finns hopp.
Sen möter jag Åre för middag på lokal. Hon har varit i Paris med sin dotter, i övrigt är vår misär i princip jämngrå. Fast när man luftar den känns den mycket mindre misärig, två lockiga tanter på fransk krog med fisksoppa och cider. Det är inte synd om oss men hon tror mig knappt när jag berättar att det kändes som att jag och killen som stod bredvid mig under tabatapasset flirtade (alltså jag vet att han inte gjorde det, det var bara otippat härligt att känna att även en grånande tant kan få känna sig fin och stark bredvid en grånande farbror och då kan man ta i lite extra). Det var väldigt länge sen hon kände sig nån som nån alls skulle vilja flirta med, säger hon (men jag tycker att hon är lika fin som alltid).
När jag kommer hem strax efter 21 är dottern glad och pratig, det är nystädat och fint och jag somnar som en klubbad strax före 23. Min snubbe är förkyld och helgens planer är pga det ovanligt vaga men det är ok. Jag vill egentligen ingenstans i det här gråvädret (nu är det bara fulvinter), är inte ens deppig över att jag ska jobba hela sportlovet. Mitt favoritfjäll Romme ska ha plusgrader hela sportlovsveckan ser jag. Det året jag var där en hel vecka var det minus 15 och snöade massvis. Tänk att jag HAR gjort saker i rätt ordning ibland ändå.
Idag har jag börjat tidigt och då får man sluta tidigt också. Vi ska in till stan och testa lite naprapati på dotterns rygg inför att ridterminen börjar igen, hon har ramlat av flera gånger i höst och har lite ont. Och så ska vi förbi en deli där jag fick ett presentkort i 50-årspresent, som snart går ut. 500 kronor! Jag ska äta ost och dricka lemonad till middag tydligen. Inte mig emot.
Drygt halva februari ligger redan bakom oss. För en månad sen trodde jag att jag skulle bli galen. Nu är står jag lite stadigare igen, och så en bra hårdag på det! Kan vi bara få slippa krig också?
Tack på förhand.
Anka springer 