I vintras upptäckte jag att en granne som jag räknat som en vän plockat bort mig från insta. Hennes kommentarer till mig fanns inte kvar och hon kom inte upp när jag sökte.
Jag började genast angsta, vad har hänt, hatar hon mig, det stämmer ju att hon inte hört av sig irl på evigheter, ingen gillar mig, misär.
Så igår dök hon plötsligt upp igen på insta, en bild på en födelsedagstårta. Inget inlägg på hela vintern. I hennes byline står det typ ”om du känner mig får du gärna följa mig”. Och så ett inlägg till, om hur det snart är dags för examen, hon har jobbat heltid och pluggat halvtid i flera år. När jag letar rätt på inlägget där hennes kommentar försvann är den tillbaka.
Jahopp. Hon hatar inte mig, åtminstone inte så mycket att hon plockat bort mig. Kanske har hon blivit stalkad och hoppat av. Förmodligen har hon dessutom extremt mycket att göra. Det är ju väldigt rimligt.
Jag fyller snart 52 år. Borde jag inte vara bortom känslan att alla innerst inne tycker att jag är en ömkansvärd sopa som bara får vara med på nåder?
”Det känns som att jag har huden utanpå!” säger jag till min snubbe samtidigt som jag hetslagar kycklingsallad till middag. (Grillad hel kyckling 39,90 på Hemköp denna vecka.) Sen skrattar vi, det jag känner är ju snarare nån sorts kombo av hudlös och alla känslor utanpå.
Det här har varit en sån konstig vårvinter, både meteorologiskt och inne hos mig. Det här med barnen antar ständigt nya proportioner och från och till känner jag bara att nu lägger jag mig ner, nu orkar jag inte mer. Sen gör jag ju det förstås. Men känslan – den finns, jag får ha den.
Men idag, just precis idag – inom loppet av en timme – ringde dottern och berättade att hon fått praktik (istället för skola) i en butik, sonen ringde och berättade att han lagat min baklucka (vilket bilverkstaden skulle ha 5 500 kr för) för andra gången, ”jag var och köpte epoxy och säkrade det med så nu håller det”, jag avslutade dotterns bupkontakter (inte för att hon är ”klar” på nåt sätt utan för att vi ger upp) (men hon mår bättre, och det är inte bups förtjänst) och fick helt oväntat beröm för mitt föräldraskap och bekräftelse i mina känslor, och sen ringde sonen IGEN och hade bytt till sommardäck åt mig också. Allt detta inom loppet av en dryg timme.
Samtidigt har jag drabbats av en liten blast from the past, en kompis har träffat en man och det är nåt hos honom som jag känner igen, men jag kan inte sätta fingret på det. Jag funderar, kollar fb och eniro (behövde inte gå djupare än så och det var ju bra för sånt vet jag inte mycket om, vill dessutom inte verka galen) och plötsligt – ja! Jag och några kompisar hängde ju med honom och några kompisar till honom ca 1995, jag har till och med legat med hans bästis. Jag ringer kompisen tre gånger på raken på lördageftermiddagen för jag kan inte härbärgera detta oerhörda. Hon blir orolig och ringer tillbaka på lördagkvällen, har det hänt nåt? Nej, det kan man väl inte säga. Jag drar en snabbversion och återvänder sen till syrrans 50-årskalas.
I dag på lunchen ringer hon upp igen, ”han är på högtalare nu, bara så att du vet!”. Vi vandrar tillsammans nerför Memory Lane, han minns inte festerna med mig och mina kompisar men bekräftar den gemensamma vännen, henne kände han väl. ”Har du kontakt med henne?” frågar han. ”Nej, för hon lever inte längre. Hon tog livet av sig…ja, 2002 kan det väl ha varit.” Vi pratar om henne, om hennes bror som är rikskändis. ”Vi var ju hemma hos dig i Hammarbyhöjden en gång” säger jag. ”Ja, säger du det så måste det ju vara så. Men jag kan inte minnas att jag nånsin hade mer än nån enstaka kompis hemma där, tänk att jag har haft fest utan att minnas det! Vilket slös!” säger han. Vi enas om att det måste ha runnit ut i sanden, men att vi sen sprang på varandra en gång till långt senare, det måste ha varit 1999 för jag och en kompis var ute och firade mitt första jobb, och stötte på honom och hans kompis i källaren på La Cucaracha, dansade salsa hela natten och drack en kanna sangría. DET minns han, däremot inte att de kom på fest hem till mig samma vår.
När jag kommer hem från bup letar jag rätt på en gammal dagbok. Jodå, det stämmer. Jag hade så mycket fest de där åren jag bodde mitt i stan, och ofta skrev jag gästlista i efterhand, för att påminna mig om att jag var omtyckt. Maj 1999, där står han listad. (Låter f ö som en helt SANSLÖS fest dit jag bjudit honom och hans bästis (som jag alltså legat med), den kille jag var ihop med över nyår det året, mina blivande barns pappa (som jag vid det laget strulat med från och till i över ett år) (herregud, formuleringen ”strula”) OCH min kusins bästis som jag konstigt nog aldrig strulade med trots att det formligen dallrade mellan oss (det var bra att jag inte gjorde det, han var också alkis). Herregud, vad var jag för bock?! Det där måste ha varit nåt slags all time high, det där är verkligen inte hur jag minns mina twenties – jag hade bitvis kul, men inte SÅ kul.
”Nej, men vi hade ändå andra saker att vara rädda för när jag var ung” säger jag till sonen när vi en kväll sitter och snackar gängvåld. ”Vadårå?” undrar han skeptiskt. ”Eh, ja, låt mig tänka. Kärnvapen. Eller ja, den är ju tillbaka. Men jo, aids!” Han stirrar skeptiskt på mig. Men så var det ju, vi var uppskrämda och första gången jag hade oskyddat sex med nån jag inte kände väl var jag 43 år. Hela mitt 90-tal rådde strikt kondomtvång. ÄNDÅ nojade jag tidvis över aids.
Tittar lite till i dagboken, men väldigt lite. Det är så länge sen, ändå är det så nära. ”Jag bär alla mina åldrar inom mig” sa min kusin till sina barn på sin 50-årsfest härom året. Så är det verkligen. Jag minns härom året när jag visade en kollega bild på min sons nya frisyr. ”Wow, 90-talsfrilla!” sa hon, som kanske är typ sju år yngre än jag. Och jag tänkte att vadå 90-tal, hur kan det ens vara ett begrepp? Det var ju nyss, härom året bara. Jag orkar faktiskt inte ta den vägen tillbaka just ikväll, när jag har huden utanpå och får klump i halsen av minsta lilla, t ex av årets första vitsippematta som jag ser från bussen.
Förra året hittade jag en blyertsteckning, ett porträtt av mig själv från våren 1992, samma vår som jag tog studenten. Det är fint och likt, men jag ser så allvarlig ut. (Obs, det är inte jag själv som ritat, jag kan inte rita en streckgubbe ens.) Jag la ut det på fb, skrev om mig själv att ”det blev ju bra Anka, du blev en tillräckligt bra vuxen med många fina människor runtomkring dig. Say cheese”. Och så ungefär känns det ikväll, en sån här iskall vårkväll när man glömt vantar och småfryser men ändå inte kan låta bli att gå ett extravarv på väg hem från cykelmeken (för såklart har en av cyklarna punka efter vintern) och spana efter vitsippor, för de syntes ju från bussen.
”Solen har gått ner och då sluter de sig så de är svåra att se” säger jag till min snubbe medan jag kryssar fram mellan geggpölar längs hagarna, men jag ger inte upp och DÄR hittar jag dem till slut i en skogsbacke 50 meter hemifrån, de har mycket riktigt slutit sig och står och sover.
Det tvångsmässiga blomletandet, ditt namn är Anka. Den tvångsmässiga guldkanten, ditt namn är också Anka. Jag minns ett tv-program om Dogge Doggelito för flera år sen, han berättade om sorgen när hans fru dött, hur han gick ner sig totalt och hans lilla dotter till slut sa till honom att ”pappa, man får vara ledsen. Men sen blir man glad”.
Jag har varit så ledsen i vinter, det har varit så mycket skav att jag bitvis inte fattat hur jag ska reda ut det. Och det är inte färdigutrett, det är bitar som fattas fortfarande, för barnen och för mig. Men just ikväll har jag bokat lunchdejt med min dotter på stan imorgon och tittat på nya avsnittet av Gift vid första ögonkastet med min son (och planerat hans bröllop. Ingen får ha blommig klänning). Jag har snabbspolat igenom nästan hela mitt 90-tal, hittat sedan länge bortglömda minnen och, som så ofta, landat i att världen ändå ÄR en bra plats. Tänk hon, 90-talskompisen som inte lever mer. Jag lever, jag får frysa om händerna en vårkväll i Stockholm. Jag får stå en stund med en gammal granne och prata om barn och jobb och gym och inte så mycket djupare än så. Kramas hejdå, gå de sista stegen hem till min varma, nystädade lägenhet och…känna kärlek, bara.
Det är lördag, kl är 13.13 och jag har inte lämnat min säng mer än för att brygga kaffe, bre mackor och hämta tidningen. Ca 14.30 måste jag cykla hemifrån för att hinna till en middag jag är bjuden på ikväll (eftermiddag snarare, why?) och jag undrar på allvar hur jag ska hinna.
Fram till för några år sen cyklade jag ofta till ip:n och var med på ett pass skogsfys kl 10.30 på lördagar. Jag åt alltid en rejäl frukost innan. När kan jag ha klivit upp, 9? Idag skulle jag aldrig orka. (Och det är inte ett problem i sig, tantfoten omöjliggör springande och instruktören har flyttat norrut. Jag tränar annat.)
Igår kväll träffade jag en vän efter jobbet, vi var först på Vårsalongen på Liljevalchs och sen åt vi tapasberg och drack cava i Gamla stan (sånt orkar jag alltid!). Vi pratade bl a om diagnosbarn, kan ni tänka er, och jag sa att syrran och jag är i princip de enda i vår krets som aldrig varit utmattningssjukskrivna.
Och jag är ÖVERTYGAD om att det i mitt fall beror på de här helgmorgnarna i sängen. Minst en dag per helg, ibland båda, får det vara såhär. Det är varmt, det är mysigt, det är lugnt och tyst – för tonåringar sover ju också länge och mina äter inte frukost (om inte jag steker pannkakor). Framemot eftermiddagen kan jag kliva upp och köra en maskin tvätt, åka och handla, träffa en vän eller göra nåt annat konstruktivt. Idag var jag orolig att inte hinna åka och handla, skulle dessutom behöva cykla för sonen har bilen – men då messade han, han och tjejen ska åka och handla. Vill jag ha något? Detta är FÖRSTA GÅNGEN han föreslagit detta med nån som helst framförhållning, inte bara handlat åt sig själv och lämnat ett kvitto i efterhand.
(Dock får det inte bli en vana för det är ju lite för lätt att handla för nån annans pengar. Förra helgen gjorde jag sushi och då köpte de med sig två avokado och en gurka på vägen hit. 60 kr. SEXTIO!)
För två helger sen var jag och min snubbe i Åbo, han skulle titta på en ny båt. Vi tog båten på fredagkvällen och en annan båt hem på lördagkvällen. Båda båtarna anlände i ottan, typ 07. Det är klart att man kan kliva upp kl 07 en helg, särskilt om man ska göra nåt roligt. Men jag kliver ju upp före 05 för att jobba en eller två morgnar varje vecka också. Kvällen före försöker jag såklart lägga mig tid men det går sådär. Och den tupplur jag tar efter jobbet de dagarna, den som när barnen var små ofta blev två timmar lång så att jag sen fick rusa till förskola eller fritids, den har krympt och det är otroligt sällan jag lyckas sova mer än 18 minuter. Nu slumrade jag i soffan hemma TVÅ gånger under söndagen, gick omkring och kände mig helt groggy.
På måndagen hade jag tänkt träna på lunchen. Och det gick inte. Rent fysiskt gick det inte, jag kunde inte förmå mig att resa mig ur kontorsstolen fast jag rent intellektuellt längtade efter själva passet. Det susade och ringde lite lågfrekvent i öronen, bara tanken på att byta om gjorde mig helt matt. Jag åt lunch med mina kolleger istället och det var ju såklart värt. På kvällen trodde jag att jag skulle bli sjuk, men på tisdagen kändes det okej igen. Sen blev det påsk, min snubbe åkte (givetvis) till fjällen med sin dotter medan jag ägnade mig åt koffein och flanell (och utflykt till landet).
Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag som brukat (och älskat att) orka hur mycket som helst, jag som är upplevelsejunkie och alltid velat ha MER. Nu är jag så nöjd med detta, mitt eget sällskap och DN och hur ska jag hinna värma min fryspizza innan det är dags att hoja iväg i em?
Är det medelåldern, är det klimakteriet, har jag drabbats av ADD? Eller är jag bara helt enkelt på en ovanligt klok och tillräckligt bra plats i livet, kanske? Hur som är det skönt och bra att känna efter vad man själv behöver och klara av att lyda det.
Nu är klockan 14, jag ska hoppa i kläder, fixa fryspizzan och packa baddräkt, tydligen ska det badas bubbelpool, ev med sjöglimt, hos Turkietkompisens nya fling. Fest med okända människor – extremt ovant, men spännande. ”Obs bara vegansk mat!” skrev kompisen i inbjudan, så helt fel kan det ändå inte bli.
Imorgon blir det varmare och min fjälljunkie kommer hem, på måndag kommer solen. Kanske blir det ändå vår igen. Längtar.
Jag är trött och latent ledsen och den stockholmstonåring som dog under en skolresa i veckan var vän med en kollegas son. Det är så mycket död och cancer omkring mig just nu (ovanpå allt annat), jag blir mer berörd än vad som kanske är bra för mig och det är ovant. Inte att bli berörd alltså, jag vill gärna se mig själv som en empatisk person, men det är ovanligt mycket att beröras av.
Imorgon bitti skjutsar jag min snubbe till Arlanda, han ska flyga till en väns frus begravning. Ytterligare en helg utan honom, ytterligare en helg att försöka fylla med nåt som ger istället för att ta energi. (Sonen typ kräver att jag ska inhandla en diskmaskin, vår har varit trasig sen tidig december typ, men jag känner mig helt handlingsförlamad. Varför finns det så många modeller?) (Han tycker att jag ska städa klädkammaren också och det har han verkligen rätt i. Konceptet ”låt honom göra det då om det stör honom” går inte att applicera för han är helt befriad från nostalgiska känslor och skulle gladeligen kasta allt, och det vill jag inte.)
Och så ska det snöa imorgon också. Jag vet att det är normalt och att vintern inte är slut i mitten av mars. Man kan ändå få ogilla det.
Men exakt just nu är det faktiskt som att solen bryter igenom och jag har cykel utanför jobbet. Jag har tränat på lunchen men några tramptag ska jag kanske eventuellt orka. Sen blir det tacos och soffhäng.
Jag har tränat mig glad på lunchen, jag har pratat och lunchat med två kolleger varav jag inte sett den ena på ett tag, jag har jobbat med roliga saker och det regnar inte ute (tror jag). Jag har både bok och sr-podd redo i min telefon och jag har för första gången i år cyklat till tåget så jag behöver inte ens tänka särskilt mycket på logistiken i att passa bussar och tåg på vägen hem.
Ändå känns det bara trist och grått. Ingen väntar på mig hemma, åtminstone inte på nåt organiserat vis. Vill jag ha mat måste jag planera och fixa det själv. (Sonen har lagat middag åt oss två gånger denna vecka vilket är världsrekord så egentligen kan jag inte klaga.) Och det vill jag inte, så jag köpte fryspizza av dyrare variant igår och den blir det om ingen kommer på (och fixar) nåt bättre.
Skulle så klart kunna messa ut förslag/bön om aw men vet inte om det är det jag är sugen på, ens. (Vill inte få ett enda svar av typen ”åh, låter härligt men jag är på Seychellerna”.) Jag längtar efter min snubbe, jag längtar efter mina barn när de var små och jag var bäst, jag längtar efter mamma och syrran (men inte efter att åka hem från deras förort med SL kl 21, därför faller det alternativet). Grannbästisen är i fjällen med sin snubbe, tänk att både hon och jag bärgade kille med fjällhus, skärgårdsstuga OCH segelbåt.
(Och, apropå det – allt raljerande om alla knäppgökar på dejtsajterna. Nu är det ju mycket länge sen min ganska korta sejour där (fast medan den pågick kändes den oändligt lång, som utan slut) och jag har sagt det förut men det tål att upprepas: Jag träffade noll knäppgökar. Jag träffade snälla, omtänksamma män med koll på sig själva och sitt känsloliv. Alla hade barn med normala namn (alltså inte Zavannah och Liàhm), alla hade hyfsade relationer till sina ex (utom jag). En av killarna hörde till och med av sig kanske två år senare, ”Tänkte bara kolla läget, det var ju rätt struligt för dig den där sommaren. Jag hoppas det blivit bra för dig, och OM du fortfarande letar skulle jag gärna ses igen nu när du kanske landat lite, jag tyckte om det jag såg av dig och känner mig rätt ensam i livet just nu. Och om det inte är aktuellt önskar jag dig så klart allt gott.” Den nivån var det faktiskt på samtliga jag träffade, även om jag såklart inte klickade med alla.)
….. En timme senare …..
Klev upp ur min grop och messade nya grannbästisen, hon med drömhunden. Hennes barn är hos sin pappa den här veckan vet jag. Vill hon dricka ett glas vin eller en kopp kaffe i kväll? Hon svarar inom fem minuter. ”Det låter underbart! Jag är på väg hem, hörs lite senare” skriver hon.
Bara sådär. Så som det ska vara, så som det alldeles för sällan varit här i ”nya” förorten. (Klart att hon blir glad, förresten. Hon har ju också känt sig utanför i parghettot, och sen nån gång i höstas är det slut med den kille hon levde med några år efter skilsmässan och sen blev särbo med i ytterligare några. Hon är också på väg hem till en mörk lägenhet ikväll (hunden är utlånad) och så dimper det ner ett erbjudande om häng 15 meter hemifrån.)
Vad jag ska fylla resten av min helg med vet jag inte ännu och det spelar heller inte så stor roll just nu. Jag behöver sova, jag behöver en lång morgon med papperstidning och kaffe i sängen, även om jag måste brygga det själv. Och nästa helg tänker jag säga till min snubbe att han inte FÅR åka skridskor. Han ska vara med mig.
Jag helgar sportlovet genom att detoxa från sociala medier. Jag orkar inte se en enda till lycklig kärnfamilj på en alptopp.
Men:
I fredags åt jag middag hos en granne som jag inte umgåtts med förut, hon bor på gatan ovanför och vi har köpt och sålt saker till varandra via den lokala fb-gruppen i åratal. Vi blir alltid stående jättelänge, och nu hade hon bjudit hem ett gäng tjejer som inte kände varandra sen innan, åtminstone kände inte alla alla. (Grannbästisen var dock med.)
Och heureka! Som omväxling i vårt jävla gated hood var det inte en massa tjat om villapriser, Åre och lyckade idrottsbarn, utan snarare ”vart flyttade ni efter er skilsmässa?” – ”Jag bor i röda husen. Skilsmässohusen”, sa jag. – ”Lägg av! Alla berättar om hur mysigt ni har det där. När köpte du, hur hade du råd med det?” bubblar två av tjejerna, som bor i varsin tvåa mycket närmare centrum, dyra avgifter och barn som inte vill bo hos mamma pga för trångt. Det är varmt och innerligt och äkta (och god mat).
Kvällen därpå ska jag laga middag och min sista vitlök har torkat, den går inte att använda. Jag messar en granne, hon är inte hemma. Jag ringer på hos två grannar – en är inte hemma, den andra saknar också vitlök. Jag går vidare, drar mig. Orkar inte småprata. Men till slut så. ”Ja, så klart! Vill du komma in och kolla, vi har fått upp en ljuslist! Efter fyra år! Kolla! Och vad kul att se dig, vi har ju sagt att vi ska ses allihopa i vår och nu är det vår väl? Jag ska bjuda in till min altan!” Vi blir stående en stund, jag i pyjamasbrallor och hon i morgonrock. Så tydligt, plötsligt, att jag hör hit. Min plats.
(Fast igår var jag i gamla förorten. Den är så mycket mer hemma. Och jag kommer aldrig mer att bo där. I nya förorten är det precis bara mitt kvarter som är mitt, och så fårhagarna. Och grannarna.)
Förutom detta deppar jag över att en väns vän som jag träffat flera gånger och verkligen gillar, i detta nu ligger och dör (eller så har det redan hänt) i bröstcancer. Hon är 49 och bor i ett land där man börjar screena vid 50. Jag är 51 och har redan gjort mammografi sex gånger, om jag räknat rätt. Jag känner /till/ minst fyra tjejer här i Stockholm som fått bröstcancer innan 50, två av dem faktiskt redan runt 35. (Och trots det är jag dålig på att undersöka mig själv.) Vi skulle ju hälsa på den här tjejen, har pratat om det länge. Nu får jag istället fundera på om jag kan komma ifrån länge nog för att resa på begravning.
Fulfebruari, min snubbe är så klart i fjällen och vi hade nån sorts plan om att jag skulle ta bussen upp i morgon men det ska jag inte. Det går inte, jag kan inte och helt ärligt vill jag faktiskt inte ens. Det är för långt för så få dagar och jag är egentligen inte jättesugen på slalom ens. Kanske om jag fått med mina egna barn, men det får jag ju inte. (Nu ska dessutom kompisar till honom köra upp på fredag, vill jag åka med? Nej, det vill jag inte.)
Jag ska gå hem ifrån jobbet istället, traska långsamt, lyssna på bok och försöka carpa diem så gott det går. Inga katastrofer exakt just nu tror jag. Kanske orkar jag till och med beställa en ny diskmaskin.
Torsdag morgon, jag vaknar tidigt av vårfåglar (eller av sonens larm tre rum bort, det gör dock inte han själv) och släpper ut håret som jag tvättade på onsdagkvällen och snurrade ihop i en blöt knut med en rejäl dutt olja i. Det blir lockigt och stort och vilt, jag känner mig som en ung Sarah Jessica Parker. Sonen övningskör till sitt praktikjobb och plötsligt känner jag igen ett namn på radio – det är en kille som jag dansade med en hel natt sommaren 1996, vi träffades på min kusins 25-årsfest och han var så jävla snygg. Jag var också snygg för jag hade precis varit två veckor i Grekland, jag hade guldhår och fräknar och bruna ben och kort blommig klänning och när festen var slut promenerade vi hand i hand från Ekensberg till Skanstull i soluppgången och vi sa inget alls när vi skildes åt men när jag veckan därpå gick förbi butiken där han jobbade fick han panik och började vimsa om att han ju fortfarande var förlovad och det här går ju inte och vi borde inte och jag kan inte och så vidare. Jag satte näsan i vädret och gick hem och eventuellt grät jag en skvätt men det var fortfarande juni och jag kände väl att det kommer fler chanser den här sommaren och eventuellt gjorde det det, men det är bara honom jag minns. Sonen var väl inte jätteintresserad när jag utropade ”men gud, den här killen var jag jättekär i när jag var 24!” för han kan nog inte ens tänka sig att lastgamla 24-åringar kan känna förälskelse, men det gör inget.
När jag kom hem igen var min städtjej på plats, det är en av de grejer jag funderar på att dra in på i vår men samtidigt… en gång i månaden, några hundra. Jag får försöka fortsätta prioritera det. Jag lämnar henne ensam och åker till jobbet, promenerar över Nybroplan i nån sorts föraning av vår, glömmer till och med att ta på mig mössa. På lunchen tränar jag för första gången sen före jul. Tantfoten är inte helt med mig men inte heller helt mot mig. Det mesta går att anpassa till en stel fot och efteråt är jag så glad och självgod att jag knappt vet var jag ska göra av mig själv. Jag inhalerar matlåda och jobbar sen hela eftermiddagen, vi är några tappra kolleger på plats och det är så mysigt. När arbetsdagen är slut gör jag sällskap med en kollega till tunnelbanan och där möter vi en tjej som jobbade med oss för några år sen, vi har alla barn i exakt samma ålder och fascineras tillsammans över att de i princip bara köper begagnade kläder. Dyra märkeskläder (”En HH-jacka! Jag ba: ‘men det är ju stöldgods!'”) visserligen, men ändå. Begagnat. Det finns hopp.
Sen möter jag Åre för middag på lokal. Hon har varit i Paris med sin dotter, i övrigt är vår misär i princip jämngrå. Fast när man luftar den känns den mycket mindre misärig, två lockiga tanter på fransk krog med fisksoppa och cider. Det är inte synd om oss men hon tror mig knappt när jag berättar att det kändes som att jag och killen som stod bredvid mig under tabatapasset flirtade (alltså jag vet att han inte gjorde det, det var bara otippat härligt att känna att även en grånande tant kan få känna sig fin och stark bredvid en grånande farbror och då kan man ta i lite extra). Det var väldigt länge sen hon kände sig nån som nån alls skulle vilja flirta med, säger hon (men jag tycker att hon är lika fin som alltid).
När jag kommer hem strax efter 21 är dottern glad och pratig, det är nystädat och fint och jag somnar som en klubbad strax före 23. Min snubbe är förkyld och helgens planer är pga det ovanligt vaga men det är ok. Jag vill egentligen ingenstans i det här gråvädret (nu är det bara fulvinter), är inte ens deppig över att jag ska jobba hela sportlovet. Mitt favoritfjäll Romme ska ha plusgrader hela sportlovsveckan ser jag. Det året jag var där en hel vecka var det minus 15 och snöade massvis. Tänk att jag HAR gjort saker i rätt ordning ibland ändå.
Idag har jag börjat tidigt och då får man sluta tidigt också. Vi ska in till stan och testa lite naprapati på dotterns rygg inför att ridterminen börjar igen, hon har ramlat av flera gånger i höst och har lite ont. Och så ska vi förbi en deli där jag fick ett presentkort i 50-årspresent, som snart går ut. 500 kronor! Jag ska äta ost och dricka lemonad till middag tydligen. Inte mig emot.
Drygt halva februari ligger redan bakom oss. För en månad sen trodde jag att jag skulle bli galen. Nu är står jag lite stadigare igen, och så en bra hårdag på det! Kan vi bara få slippa krig också?
Diskmaskin (tvärdog före jul och jag har alltid hatat den, så tänker inte ens försöka laga).
Rörmokartjänster (badrummet stinker utedass, vattenlåset till ena golvbrunnen sluter inte tätt).
Kyl och frys (pending – frysen la av förra sommaren och jag panikköpte ny på Blocket. När kylen lägger av vill jag köpa nytt ”paket” med bägge).
Framruta till bilen (stenskott från båda hållen som snart möts på mitten. Besiktning i typ maj.)
Värmepanna (den funkar, men kan lägga av exakt när som helst och när det hände grannen fick de leva med kupévärmare i alla rum i flera månader pga den jävla kukbristen på halvledare eller vad det nu är. Nu har en annan granne upphandlat till alla som vill haka på och det är liksom bara att göra).
Körkort till sonen.
75-årsspa till mamma.
Varsågod, alla barn som längtar efter att bli vuxna. Exakt så här kul är det.
Anka springer 